utdrag ur Anarkist av Mattias Alkberg (2011)

ATT SKRIVA. Det är ingen lätt sak att skriva, särskilt inte om man har som ambition att göra det bra och originellt. Jag menar, jag vill ju ha ett språk som är korrekt och som jag kan kalla mitt eget. Och säga något som ingen har sagt förut, utan att för den delen fastna i dagboksanteckningar och ett rabblande av erfarenheter som är mina egna och därför unika. Det kan vem som helst. Unikt är inte så jävla unikt som någon skrev.

Jag har haft det där, jag kan till och med säga när det var. Mellan 1999 0ch 2003 ungefär. Jag jobbade med vad som skulle bli min fjärde bok, jag arbetade som redaktör för en antologi och jag skrev krönikor i lokalpressen. Framförallt var jag med och gjorde en tidning, sett i backspegeln var det nog det som betydde mest. Jag medverkade i olika sammanhang, var delaktig och umgicks med andra som skrev. Orden tog inte så lång tid på sig. Jag kunde formulera mig som jag ville allt snabbare, behövde inte skriva om och skriva om.

Jag är av den uppfattningen att omskrivningar likaväl som de kan förbättra en text också kan suga ur den något, kanske, i brist på bättre uttryck, dess själ. Och se där. Precis där befinner jag mig i dag. I brist på bättre uttryck, det finns ingen brist på bättre uttryck, det finns däremot något som gör att jag inte hittar rätt lika fort och därför finner mig nödgad att skriva så, för jag är rädd att sökandet efter den rätta formuleringen ska lamslå mig, eller i alla fall resten av texten. Den kanske aldrig blir skriven. Jag är rädd för att gå vilse i den där skogen man inte ser för träden, eller om det är tvärtom.

Jag spelar ju popmusik och en grej jag lärt mig är att omtagningar, framförallt vid inspelningar, tar bort så mycket spelglädje, eller, spelglädje låter för dumt, det kan de hålla på med i musikskolan eller pingstkyrkan. Själ. Det passar bättre när man talar om musik. Om man betänker att det finns en hel genre, större än en genre till och med, som heter just det. Fast på engelska då. Och kanske är det en skada det där, en vurm för en romantisk syn på Konstnärskapet (alltså i allmänhet, men i synnerhet mitt eget, om man nu kan kalla det konst) som gör att jag inte anstränger mig så mycket som jag skulle behöva. Eller om jag vill åt den där själen, och att det skulle kunna vara en metod att göra det. Satsa allt på ett kort och det kan gå åt helvete, men det kan också fungera. Alltså, om det fungerar, om allt klaffar på första försöket så blir det bättre än om man kämpar sig igenom, gör om så det blir precis som man tänkt sig den vägen i stället. Insatsen är högre men utkomsten, i alla fall belöningen, är det med. Dessutom så föredrar jag det improviserade, det slumpmässiga, det som har gått sönder lite grann på vägen mellan tillblivelse och fulländning. Jag pratar inte nödvändigtvis om Rolling Stones kontra Beatles (för att använda mig av min föräldragenerations referensramar, även om jag anser att den sortens indelningar i generationer numera är fullständigt meningslösa: allt är tillgängligt och jag har lyssnat mer på musik från 60-talet än någonsin mamma och pappa) men kanske om Beatles kontra Beach Boys.

Jag har känt det där, när orden arbetar åt en, den extasen. För det är extas, det är ingen överdrift. Det är samma som när man spelar live, när man står inne i rundgången, ligger på golvet och det spränger i huvudet och man slår på gitarren och blodet från fingrarna blänker genom luggen och svetten. Helt fritt från skuld och ångest efteråt.

Ofta är jag så orolig när jag påbörjar något, när jag ska resa bort exempelvis, så jag gör nästan aldrig det. Jag är rädd för att åka tunnelbana, jag är rädd för främlingar, jag är rädd för att gå över torg, jag är rädd i trånga utrymmen där jag inte kan fly. Jag vill inte bli sedd och ser någon mig vill jag kunna fly. Jag är rädd för att påbörja saker helt enkelt. Jag är livrädd för att komma tillbaka förändrad eller ännu värre

oförändrad. Men när jag väl börjat, jag gör ju det ändå, med somligt åtminstone, annars skulle jag antagligen få saker utskrivna i stället för att skriva ner dem. Och jag har påbörjat något. Det tog bara sådan tid att motivera det.

När jag hade det flytet, när jag skrev bra, bestämde jag mig för att ta ett steg tillbaka, för jag orkade inte vara i det där hela tiden. Det var liksom bara att trycka på en knapp och så skrev jag tills jag svimmade. Det var inget hastigt beslut, det växte fram i takt med en massa andra grejer: fick fler barn, skrev klart boken, gjorde ungefär fyra skivor som var det bästa jag hade gjort dittills. Tidningen vi hade lades på is av olika anledningar. Det fanns ett liv utanför det här och jag ville kolla om det kunde vara något. Och det var det. Men jag vill in igen. Jag vill skriva bra grejer. Jag vill skriva jobbiga grejer och jag vill inte vara rädd för att ses som en hater.

Jag skriver det här mest av allt för att få igång flytet igen, jag vill skriva dikter och en pjäs, jag vill spela konstrock samtidigt som jag försörjer mig och min familj på att behärska just precis de här redskapen: skriva, spela. Jag vill in i det igen, våga vara hatad, våga stå för det jag gör. Våga vara omtyckt med. Unikt eller inte.

Mattias Alkberg