Stállu. En figur ur den samiska mytologin. Från början beskriven som en enögd demon i svarta järnkläder. Senare som en trolliknande människoätare. Man berättade historier om honom för att skrämma barnen att inte springa för långt ut i skogen.

Man berättade om honom för mig.

Jag har samiskt ursprung, men jag vet inte vad det säger om mig eller har med det här att göra. Det är bara det att det är en så stor del av mig. Att jag bär med mig allt det där hela tiden. Och så är det ju för precis varenda människa som lever. Det är bara att bakgrunderna ser olika ut.

Söker man ett sammanhang, eller en röd tråd, så kan man välja att se det ur det perspektivet. Jag tror inte på blodsband eller släktskap, men jag tror att man i högsta grad består av sin uppväxt och omgivning. Jag är en produkt av allt jag ser och hör. Det finns ingen unik ådra som kommer inifrån. Och även om det kanske inte är något unikt påstående så är det ändå en tanke värd att tänka.

Att födas med språkets makt som uttryck är nästan uteslutande en gåva. Men är man uppvuxen i Jokkmokk så är det en normbrytande förbannelse. Det strider mot könsrollerna och en hel del annat. Fast det där är svårigheter som ligger bakom mig. Jag gjorde upp. Det är klart det har präglat mig.

Nu bor jag i Luleå. Jag bodde söderut några år men flyttade sedan upp igen.

Enligt ett program på Discovery lär Luleå ska vara byggt absolut sämst av alla städer i hela världen. Det är en bra utgångspunkt. Här sitter vi och är skeptiska. Folk pratar om London, Berlin och New York som någonting att uppleva. Som olika möjligheter till självförverkligande. Men känner man sig utanför och rotlös i den del av världen som man faktiskt kommer ifrån, hur ska man då kunna hitta något på andra sidan jordklotet? En fråga ställd i all sin ödmjukhet. Jag insinuerar något utan att egentligen veta.

Jag bor inte på andra sidan jordklotet.

Låten Norrbotten handlar om just det. Att ha köpt läget. Det är inte sämre här uppe än någon annanstans. Bara annorlunda. Att se sig själv slå från ett underdogperspektiv är naturligtvis gravt missbrukat och ingenting att skylta med. Men är det en sanning för mig så är det. Jag försöker inte göra mig till eller framstå som martyr. Det är bara så här det är.

Svart flagg. Titeln på albumet jag släpper i juli. Det är en signal inom motorsporten att man har gjort fel och genast måste avbryta sitt deltagande. Jag gillar den metaforen. Och ni kan med allra största säkerhet även associera den till andra saker. Gör det, för all del, om ni känner för det.

Magnus Ekelund