Copy + paste från kommentarsfält på mabd.se:

> söndag 19 februari, kl. 16:26
> Mattias Alkberg skriver:

Det som gör Magnus så mäktig i musiksverige är att han är en av
få som har en tydlig avsändare, en konstnärlig ÖVERGRIPANDE
idé (lite som en gång Henrik Berggren, och detta HELT utan de påklistrade konnotationer folk ibland gör dem emellan, det är så mycket som skiljer den åt att man måste lyssna väl kort och otydligt för att hänga upp sig på likheterna: de håller på med helt skilda saker.) Jag ska inte påstå att den överensstämmer med min smak och min övergripande idé (om jag har någon, jag vet inte, inte lika stark och tydlig som Magnus i alla fall) alla gånger. Eller tvärtom, att han lyssnar på mig och mina invändningar (även om de är få och små). Då skulle vi göra varandras skivor, och så är det ju inte. Men han skiter

i allt på samma sätt som jag skiter i allt. Vi hade ett skämt i somras som tangerade det: att man liksom förolämpar någon men klär ut det till en komplimang. Det är den nedrigaste formen av humor kom vi snabbt på och lade ner det experimentet. Jag vill säga det så att han, om han läser det här, förstår att jag menar allvar: han är min idol på många sätt, att jag inte driver eller ironiserar när jag säger det.

Sen hänger vi ju mycket med varandra, och han har turnerat med mig och Nerverna hela hösten och våren. Skönheten och Odjuret. Och det är ju svinroligt, sällan har jag så roligt som med Magnus, men det hör inte dit. Jag skriver det för att jag självklart fattar att det uppstår en rätt saftig jävsituation om jag försöker mig på att recensera honom och det han gör. Men, alltså, det skiter väl jag i egentligen, och han med skulle jag tro.

Han skickade en slaskmix på en ny låt, Supernova, och den är så
fin, värsta hiten. I går kväll svarade jag på det mailet och hade lite invändningar, så där som jag försöker att ha när jag får grejer som inte är helt färdiga. Alltså, jag kör Djävulens advokat-grejen. Och nu ångrar jag mig. För det jag invände mot är ju lite helt fel saker, jag blandade ihop det med hur jag ser på min egen musik.

Och egentligen var det det här jag ville säga: Magnus nya, Det definitiva drevet, när den nu kommer, kommer att bli en så jävla
bra skiva (av de tre låtar jag hört, halvfärdiga, mind you). Det finns faktiskt inte något likadant: den här hyperkänsliga classic-rockgrejen, helt utan att någon enda stans låta som mansläger och manlig kris, utan liksom tvärsexuell på fullaste allvar, utan att det någonsin blir till en grej eller ett ämne (jmfr The Ark, allt med dem). Vet inte
hur jag ska förklara det riktigt. Tänk när The Cure peakade första gången, The Head On The Door, typ. Så litegrann. Fast på svenska. Och nu, inte 1985 eller när det var. Och det är ändå fel, för det finns inget flum i Magnus låtar. I det avseendet påminner det mer om Ugglas tre första, när han peakade, långt innan han blev du och elak skämtgubbe med hela svenska folket. När han gick på magkänsla och magkänslan var liksom en radar som styrde honom förbi dålig smak och plumpheter. Även om Magnus (Ekelund alltså) är både bättre och jämnare.

Jaja. Nog om mig.