Vad skiljer rock från pop då? Det kan tyckas vara en larvig fråga, och att om man ställer den så kommer man nog från rockhåll och vill verka lite häftig, ungefär som en präst i svenska kyrkan som vill vara ungdomlig och säger ”tjena mannen” till konfirmanderna.

Men det finns fler skäl att fråga. Rockmusik, kan man tänka sig, ska vara råa känslor, komma från en avsändare med stark integritet som exorciserar sina demoner med skrovlig röst och aktivt söker berätta en historia eller förändra lyssnaren. Det finns även exempel på när rockmusiken försöker förändra världen. Och exempel på när den till och med nästan lyckats.

Popmusik däremot ska vara ohejdat ungdomlig på så sätt att den med en formaliserad intensitet beskriver nuet och framåtskridandet i ren fysisk form, även om den kan gå långsamt och texterna kan handla om det förflutna. Den måste innehålla en angelägenhetsgrad som hör ungdomen till. Och förändrar den världen överhuvudtaget så är det en lycklig eller olycklig slump.

Inom såväl pop som rock kan man prata om magi. En magisk poplåt, rockmagi. Emellanåt mötas dessa två uttryck, och det händer att man får höra det som på det glada sextiotalet kallades en tonårssymfoni till Gud. Eller något som aspirerar på detta i alla fall. Men det är långt mellan gångerna. Människor som sysslar med musik och har sådana ambitioner är allt som oftast galna, så till den milda grad uppfyllda av sig själva att man vomerar inombords när man råkar på dem. Men, märk väl, allt som oftast, inte alltid. Och att det är långt mellan gångerna betyder inte att de inte finns där. Som fyrar i Bottenviken. Som bensinmackar längs Norrlandskusten.

Högst uppe på kusten, i Luleå, sitter Sveriges förnämsta representant av detta ovanliga sammanträffande: Magnus Ekelund.

På två veckor skrev (nästan uteslutande), repeterade och spelade han in Det definitiva drevet. Det är den pampigaste popskivan som någonsin gjorts i det här landet. Och bättre än alla andra pampiga popskivor i hela världen.

Det är reverb som blixtrar i skogen, som gör rummet större, som får kroppen att sträcka sig upp i rymden, som en silo i sommarnatten. Det är stora ord. Det är fjärdar som glittrar för evigt, rädsla som aldrig, aldrig ska återvända. Världar passerar över hustaken. Det är stad och natur som möts och Magnus besjunger dem med ljus och uråldrig stämma. ”Den sista solen med dig i oktober/var det första ljuset som jag såg på jorden” sjunger han. Varje känsla besjunges som vore den en ny känsla, en sensation. Och musiken backar upp denna grandiosa ambition. Det är episkt och det är frestande att beskriva det i termer av äkthet och Born to Run. Men Magnus står inte bredbent med fötterna på scenen i flanellskjorta. Han står på toppen av fjället, på toppen av världen, mitt i staden, och sminkar sig med ena handen och besvärjer med den andra. Det är inte världsförbättrarrock, det är världsupptäckarpop. Mitt i den ena världen upptäcker Magnus ytterligare världar, lager av världar, och varenda en lika märkvärdig som den föregående. Och precis som tider rusar genom varandra, samexisterar, står han blickstilla i en oerhörd hastighet mitt i det förflutna och framtiden och nuet. Det är magi.

/Mattias Alkberg