Essän är publicerad i Nu är det dokumenterat (2014)


Ibland är det som om allt jag rör vid förvandlas till tid. Som om allt jag rör vid bara är en påminnelse: »detta ska du också mista«.

Jag tar upp ett par jeans i storlek 128 – och jag tänker: en dag kommer de vara ett minne av små barn. Jag plockar undan några playmobilfigurer som sitter på golvet och har kalas – och jag tänker: så sällan min son leker med dem längre, kanske det här var sista gången? På köksbordet har renfanorna som jag plockade till fredagsmiddagen vissnat, deras gula knappar har blivit bruna. På diskbänken står vinflaskan tom, dess röda innehåll redan delat och förbrukat.

Ibland är det som om själva tingen jag omger mig med bara är flyende tid. Att ha är att ha haft, att vara är att ha varit. Varje presens är fullt av imperfekt.

Poeten Edith Södergran skrev en gång en dikt, där några rader lyder:

Tid – förvandlerska, tid – förstörerska, tid – förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid – du mörderska – vik ifrån mig!


Och tiden viker
ifrån mig. Inte bara en gång för alla, i det slutgiltiga. Utan varje dag, varje stund. Har – har inte, har – har inte. Förlustens levande rytm.

I Anders och Jonas Teglunds Nu är det dokumenterat dröjer det bara fyra minuter innan en av filmens huvudpersoner ställer frågan »Vad är tid?«

Och så – genom en hissnande odyssé – upphäver han lika lätt ämnet för sin fråga:

»Vad är tid för nåt egentligen? Jag brukar alltid ta som exempel min farmors farfarsfar, han hette Mårten Andersson, han var född 1736. Han var med och byggde Bergs kyrka 1797. Och den firade ju tvåhundraårsjubileum då 1997. Och min farmorsfarfars far var med och byggde den, körde sten. Det är en stenkyrka, två meter tjocka, breda murar. Tvåhundra år, vad är det? Ta det gånger tio då är man ju nere vid Kristi födelse, tio gånger den tiden och – jag tycker det är ingenting egentligen.«

Tiden är ingenting egentligen, säger mannen i filmen. Tiden är ingenting eftersom en kyrka, som heter Bergs kyrka, ju står kvar i dag, synlig för alla och envar som passerar den. Och det var mannens farmors farfarsfar som byggde den; alltså lever hans farmors farfarsfar kvar. Genom att fokusera på tingen, på världen, får individerna liv.

Om han som berättar denna historia stället hade fokuserat på individen, den nu döda individen, hade allting blivit död. För när en människa dör dör ju en hel värld, allt unikt som den människan hade varit med om, en hel kropp med blodomlopp och ett hjärta som slår, alla minnen – döda. Men kyrkan! Materialiserat arbete, materialiserade kroppar – ännu levande.

Tid är det mest existentiella av begrepp. Där ryms våra eviga och givna villkor: vi föds, vi har ett antal dagar på jorden, vi dör. Tiden är vårt liv, och därför också det mest politiska av begrepp. Vad ska denna tid som är vårt liv bestå av? Vad ska vi göra under alla våra dagar?

I detta, att samtidigt vara ett evigt existentiellt villkor och ett skiftande politiskt begrepp, liknar tiden människokroppen. Den är oss bara given, dess organ, lemmar, förmågor och icke-förmågor är eviga och universella. Men också skiftande och partikulära, beroende av om vi är rika eller fattiga, tjänstemän eller kroppsarbetare.

Alla människor har och har alltid haft binjurar och dessa binjurar har och har alltid haft samma funktion, att utsöndra kortisol och adrenalin. Men, som litteraturvetaren Terry Eagleton påpekar i En essä om kultur, har personer i arbetarklassen ofta förstorade binjurar jämfört med överklassen eftersom de fattiga lever under större press. Men, skriver Eagleton också, fattigdom kan likväl inte skapa binjurar – »sådan är dialektiken mellan natur och kultur«. Och det är ju så det är med det existentiellt givna. Det kommer alltid i en samhällelig form.

I alla klassamhällen har vissa människor levt gott av att andra människors tid har ägnats åt arbete. Slavägaren av sina slavars arbete. Feodalherren av böndernas arbete. I vårt klassamhälle, det kapitalistiska, står själva tiden i centrum för förhållandet mellan de som äger och de som inte äger. Där säljer de många som inte äger de redskap och verktyg de behöver för att kunna försörja sig sin tid åt de få som äger dessa. Denna sålda respektive köpta tid ska användas åt arbete, men arbetsköparen vet inte i förväg hur mycket arbete som kan åstadkommas under den tid han eller hon har köpt av arbetssäljaren. Därför finns det i ett sådant samhälle alltid ett intresse av att effektivisera tiden, utnyttja den, rationalisera den. Du kan arbeta åtta timmar om dagen, tio timmar, tolv timmar – men i arbetsköparens ögon kan du aldrig arbeta effektivt nog. På effektiviteten vilar profiten.

I ett samhälle med sådana produktionsförhållanden fortsätter tid att vara vårt existentiella villkor, men blir samtidigt föremål för klasskamp. Fram till för några decennier sedan hade arbetarrörelsen alltid krav på förkortad arbetstid högt upp på sin agenda. Hösten 2013 uppträder ledaren för det största arbetarpartiet som väckarklocka i en app och säger att framtiden inte byggs av snoozare – ett tecken på att vi har uppnått ideologisk konsensus om begreppet tid. Och därmed om begreppet liv. Det gäller att effektivisera det, utnyttja det, rationalisera det. Framtiden byggs inte av levande människor; den byggs av lönearbetande människor. Och deras uppgift har aldrig varit att vila utan att slita. Den egentligen öppna frågan om tiden har stängts. Den egentligen politiska frågan om tiden har blivit enhälligt besvarad. Och vi vet vad vi ska göra alla våra dagar intill tidens ände.

I den här filmen ser vi en man och en kvinna packa sin vita Mercedes och fara norrut. Detta år, som alla år. De heter Bertil och Signild Månsson. Han kommer från Svenstavik i Jämtland, där de alltjämt bor, och hon kommer från Ryssbält i Norrbotten. Sommaren 1948 for han upp till henne och friade. Sedan dess har de tillsammans gjort den åttio mil långa resan varje sommar. Och varje resa är bevarad; de finns på stillbildsfotografier, på dubbel 8-film och på VHS. Bertil Månsson har dokumenterat dem alla. Har Bertil Månsson därmed bevarat tiden? Har han därmed gjort så att den förflutna tiden faktiskt inte är förfluten, utan närvarande? Inte död, utan levande?

Bertil har ett speciellt ett rum i huset för alla fotografier och filmer. Där ligger de, noggrant sorterade och datummärkta i lådor. Han kan gå in där, ladda kameran och i nuet återvända till ett då. Men filmen uppenbarar snart något märkligt med både detta då och detta nu: de är märkligt lika varandra. De är nästan som ett. De första bilderna vi ser: en landsväg, kantad av granskog, framhuven på en bil. Vi vet inte när bilderna är tagna, men landsvägen, skogen och bilen skulle lika gärna ha kunnat filmas 1973 som 1995 som 2004 – de skulle ha sett likadana ut. Väl uppe på plats i Ryssbält, vid familjens sommarstuga, ser vi bilder av en sjö med träd i förgrunden, vi ser en vacker morgon med knott och solsken. Vi ser det som inte har förändrats.

När Bertil får en fråga om vilket som är hans favoritobjekt att dokumentera svarar han »närbilder på myror, till exempel, eller blommor« och lägger till »det kan ju vara roligt att titta på, sen när man blir pensionär, eller hur? Ja, pensionär har jag ju varit i tjugo år nu.« Jo, tänker jag, men myrorna och blommorna finns ju ändå att titta på, inte på film utan i verkligheten. Myror och blommor är ju ingenting vi har lagt bakom oss; ingenting vi har haft men har förlorat. Ändå favoritobjekt att dokumentera för Bertil Månsson. Så kanske är det just det som är meningen? »Nu är det dokumenterat« – och då är det inte en undflyende tid som har fångats och förevigats, utan då är det en tid som har upphävts. Då är det en visshet som har skapats: allt upprepar sig, allt kommer tillbaka, allt är sig likt.

På den stiliserade karta som återkommer i filmen ser vi ett rött streck slingra sig fram: vägen som Bertil och Signild kör, samma väg, år efter år, Svenstavik, Brunflo, Östersund, Strömsund, Hoting, Dorotea, Vilhelmina, Storuman, Blattnicksele, Arvidsjaur, Älvsbyn, Luleå, Råneå, Töre, Ryssbält. Det är sig likt; det röda streckets rörelse en chimär.

Tiden är inte vår vän, den tar våra dagar ifrån oss. Den är inte heller vår fiende, den ger våra dagar till oss. Tiden är bara vårt villkor. Och om den upphävs? Om den inte bryr sig så mycket om vad som är då och vad som är nu? Om det inte är så lätt att säga om en blomma blommade i går eller om den blommar nu; om en myra kröp i går eller om den kryper nu? Då har onekligen en viss frihet givits oss. Då har vi, fastän omöjligt, försökt sträcka oss över vårt villkor, över tiden. Är det därför jag känner en lättnad över det repetitiva, det återkommande i dessa bilder? Vad är då, vad är nu, vad är jag, vad är du? Det finns någonting vidgande när sådana frågor uppstår i ens huvud.

Men om Bertil dokumenterar det som inte förändras, vad är det då Jonas och Anders Teglund dokumenterar? Jag kan inte hjälpa känslan: det är något försvinnande. Det är en inställning, ett livssätt, som jag inte förstår hur det ska överleva en morgondag. I en scen tejpar Bertil ihop ett paket redan öppnad filmjölk för att ta med på resan. Alltså, jag upprepar, han tejpar ihop ett paket redan öppnad filmjölk – han slänger den inte. I en annan scen syr Signild nya stolsdynor av ett tyg som ursprungligen kommer från ett par gardiner som hängde i kommunens källarlokaler, där scouterna i byn höll till. »Det gäller att utnyttja det som har funnits«, säger hon. Gårdagens gardiner blir dagens stolsdynor. En linjär linje blir en cirkel.

I sådana handlingar är Bertil och Signild djupt politiska. Och då menar jag att de är djupt olydiga. Ett igentejpat filmjölkspaket som packas i en kylväska betyder att ett färre filmjölkspaket blir köpt på Ica; en omsydd stolsdyna betyder att en färre stolsdyna blir köpt på Ikea. Och det är inte vad Ica eller Ikea vill. Det är inte heller vad Sveriges finansminister vill. Det är inte vad som får Sveriges ekonomi att blomstra. Faktum är att detta sätt att leva, detta sätt att förhålla sig till tingen, är ett reellt hot mot en ekonomi baserad på tillväxt och profit. Vi bör därför inte leva på detta sätt. Vi bör inte leva med denna rytm. Vi bör inte förhålla oss till tingen på detta sätt. Det cykliska är inte det önskvärda.

I ett konsumtionssamhälle bör dagen innehålla så lite som möjligt av gårdagen; nuet så lite som möjligt av dået. Visst återkommer årstiderna, sommar, höst, vinter, vår – år efter år. Visst återkommer högtiderna, jul, påsk, midsommar. Men de bör hälsas som nyheter varje gång. Själva rörelsen att plocka ner julgranskulorna i en låda och ställa upp denna låda på vinden till nästa jul är fel. Själva rörelsen att vira upp ståltrådarna runt påskfjädrarna på riset för att spara dem till nästa vår är fel.

Sådana rörelser är ekonomiskt otillbörliga, olydiga handlingar som beklagas när kvartalsrapporterna från företagen presenteras. Ju fler personer som år efter år använder sina gamla julgranskulor, sina gamla påskfjädrar, sitt gamla porslin, sin gamla vinterkappa, sina gamla badkläder – alla sina gamla ting – desto sämre för Sveriges ekonomi, för tillväxten, för BNP, för jobben, för välfärden. Och därmed: desto sämre för oss alla. Ja, utom för dem av oss som behöver ett klimat där temperaturen inte stiger och polarisarna inte smälter och luften inte fylls av växthusgaser förstås. Det behöver vi alla? Ja, men det behöver inte Sveriges ekonomi. Och den måste vi ta ansvar för. Den måste faktiskt prioriteras. Och den ekonomin har vi ordnat så att vi tyvärr inte har råd med dem av oss som behöver ett klimat där temperaturen inte stiger och polarisarna inte smälter och luften inte fylls av växthusgaser. Det vill säga: den ekonomin har vi ordnat så att vi tyvärr inte har råd med människan. Var den någon som sa att systemet fungerar? Jo det fungerar utmärkt – förutom denna lilla detalj då. Människan.

Återkommande årstider, återkommande högtider är ingen anledning till upprepning – de är en anledning till förnyelse. Återkommande årstider, återkommande högtider är ingen anledning att se bakåt, att minnas förra året – de är en anledning att se framåt. Mot nya djärva inköp! Eller som NK i Stockholm uttryckte det hösten 2012: »Nordiska Kompaniet proudly presents: autumn 2012!« En anledning till shopping – det är årstidernas gåva till oss konsumenter. Hösten kommer numera från NK.

I ett konsumtionssamhälle bör inte heller dagens människa innehålla för mycket av gårdagens. Hon bör, liksom varorna, skapa om sig i ständigt nya skepnader – speciellt på den marknad där vi verkligen konkurrerar som varor om att bli köpta, arbetsmarknaden. Där minskar vår konkurrenskraft ju mer vi värnar vår historia och vår personlighet från igår; där ökar vår konkurrenskraft ju mer vi betonar vår flexibilitet, vår förmåga till förnyelse, vår hunger efter nyheter, nya utmaningar, nya arbetsuppgifter, nytt ansvar. Ja, vi bör älska det nya. Omfamna det med ivrig hunger att vara up-to-date. Vi bör hoppa på alla tåg som går, innan det är för sent. Vi bör ligga i framkant, i frontlinjen med blicken riktad »framåt, framåt, framåt – aldrig bakåt, bakåt, bakåt«, som den svenska hiphopreggae-gruppen Svenska Akademien sjunger.

Problemet med denna kärlek till det nya är bara ett: människan är av nödvändighet ett historiskt djur. Vi har nämligen ett språk. Varje gång vi åkallar det språket – när vi talar, när vi skriver, när vi tänker – åkallar vi det förflutna. Språk är minne. Jag vet att »bord« heter »bord« för att jag en gång har lärt mig det.

Men att lära sig ett språk är inte bara att lära sig ett uttryckssätt; det är också att lära sig en värld. Vardagsspråkfilosofen Stanley Cavell visar i sin bok The Claim of Reason genom ett pedagogiskt exempel hur språk och värld hänger samman. Hans exempel är ordet mata. Vi lär oss kanske ordet först i sammanhang som »mata katten«, »mata lejonet« eller »mata svanarna«. Men så en dag kanske någon av oss säger »mata in filmen i projektorn« eller »mata fram vajern« – och vi förstår, vi har inga problem med dessa nya användningsområden. Nu ber Cavell oss att föreställa oss ett språk som inte tillät de utvidgningar av ordet mata som vårt eget språk gör; ett språk och en kultur som hade olika ord för att mata ålar, lejon, svanar, maskiner så att det kanske hette att man »matar ålar«, »måtar lejon«, »mätar svanar« och »mötar maskiner«.

Skulle vi då inte fråga oss varför man använder olika verb för dessa aktiviteter? Vilka skillnader, frågar sig Cavell, ser dessa människor som viktiga när de använder olika ord för de aktiviteter för vilka vi använder samma ord (matar)? Måste vi då inte också, säger Cavell, tänka oss att dessa aktiviteter verkligen var olika saker; och inte bara olika på det sätt som det är olika saker även för oss att mata svanar och lejon (vi håller inte fram brödbitar mot lejons gap, vi kastar inte stora högar med kött framför svanar), utan olika på ett annat, mer grundläggande och reglerat sätt. Kanske har det för dessa människor betydelse på vilket sätt man får ihop den »mat« man använder vid varje tillfälle, kanske använder man olika kläder, kanske sker det hela vid olika tider på dygnet, kanske sjunger man vissa sånger vid varje tillfälle och så vidare.

Vad Cavell vill säga är att för dessa människor, som »måtar« lejon men »mätar« svanar, varierar de kulturella betydelserna för de olika aktiviteterna i så hög grad att det inte för dem framstår som vettigt att kalla dem samma saker. Kriterierna för när vi ska använda ordet »mata« berättar därför någonting om människorna, om vad som räknas för dem i denna kultur. På det här sättet hänger språk, värld och människa samman. Att lära sig det ena är att lära sig det andra. Och om vi lär oss någonting om människans värld när vi lär oss ett språk, och om språk är minne, förstår vi också hur djupt förankrad historien är i oss. Den lever både i vårt språk och i vår uppfattning om världen.

Men förmågan att minnas är inte bara förbunden med förmågan att tala. Minnet är också en fråga om ren överlevnad. Om jag en gång har stoppat in min hand i en brinnande eld bör jag minnas hur farligt det är. Om jag en gång har haft anledning att märka att stora randiga kattdjur kan vara farliga gör jag klokt i att springa min väg nästa gång jag ser en. Om jag en gång har ätit en ört som fick mig att kräkas bör jag i fortsättningen undvika att äta den. För att överhuvudtaget få leva måste vi helt enkelt minnas.

Historiken David Lowenthal beskriver i The Past is a Foreign Country detta på följande sätt: »Allt samtida medvetande är grundat i tidigare erfarenheter och handlingar; vi känner igen en person, ett träd, en frukost, ett fel för att vi har sett eller gjort detta tidigare«. De enda som saknar detta medvetande om det förflutna, skriver Löwenthal, är spädbarn, senila och hjärnskadade personer – onekligen en lätt skrämmande utsaga med tanke på att vi just nu lever i en offentlighet där ord som »tidigare«, »äldre«, eller »gubbe« framförs som vore de argument i sig. Alla fenomen, personer eller politiska åsikter som förses med epitet som kan associeras med det faktum att tid har förflutit blir i samma stund avfärdade. Som vore »äldre« automatiskt synonymt med »förlegad«, som kunde ingenting gott finnas i den tid som har varit.

Men: det förflutna är egentligen aldrig så dött som vår samtid önskar det. Det förflutna är i varje stund närvarande i oss. Varje dag är full av gårdag; varje nu är fullt av då. Vi är, hur ogärna vi än vill erkänna det, historiska varelser. Det vilar, hur fort vi än springer, en långsamhet i oss.

Vad är det att ta upp en kamera och fånga ett nu på film eller på ett fotografi? Det är att förvandla nuet till ett då. Det är att redan när någonting sker bestämma att detta ska bli ett minne, att bestämma att det som sker just nu ska inte bara ska ske här och nu, utan att detta ska fortsätta ske, om och om igen, på en film, på ett foto.

När jag var yngre samlade jag på stunder. Jag stavade dem med stort S, Stunder. En gång i en båt i en fjällsjö i Jämtland i skymningen. Min pappa hade fått upp en sik och jag tog den i min hand och kände den spritta där i handen. Ett dunkande av liv i en knuten hand. Jag var tio år och jag tänkte att jag skulle minnas hur det kändes när den där fisken spratt i min hand. En gång i en stad vid kusten när jag cyklade till en fest, jag hade en fin svart klänning och var vacker och solen sken i ögonen och på festen skulle där finnas en man som jag ville kyssa. En gång i en park i Stockholm där gräset var vått och jag plötsligt längtade efter en dotter jag inte hade och inte visste om jag skulle få. Stunder. Jag tänkte att jag skulle komma ihåg dem för de var ett liv. Jag skar ut dem ur nuet. Jag tänkte att jag skulle vara rädd om dem. Jag vet inte var de är nu.

I det där rummet där Bertil Månsson bevarar sina filmer tänker jag mig att historien pågår liksom i ett evigt nu. Eller att i det där rummet pågår nuet liksom i form av historia. Där dansas alla årens midsommardanser, där fiskas alla årens fiskar, där åks alla årens skridskor igen. Där växer några barn upp, där åldras några föräldrar. Där pågår ett liv. Och då samtidigt, det sorgliga: där förloras också ett liv. »Nu är det dokumenterat«. Uttryck för: nu kan jag inte mista det? Allt vi kan är att mista. Fåfängligheters fåfängligheter. Predikaren säger: allt är fåfänglighet.

Den Bertil Månsson vi ser i den här filmen är en man med en kamera. Han har den i ett snöre om halsen, han håller den i handen. Vi ser de bilder han redan har fångat i den eller de han just nu fångar med den. Vi ser sällan mannen utan mekaniken. När Bertils och Signilds två söner får frågan hur de minns sin barndoms far, svarar den ena: »Det var han som körde bilen, som körde båten, det var han som… vad ska man säga… kom hem på kvällen.« Kameror, bilar, båtar – livet. Men människorna finns ju också med på filmerna. Ändå värjer sig Signild mot frågan om hur det känns att bli dokumenterad, »Nähä hörrudu, inte dokumenterar han mig inte«, han dokumenterar bara »hur livet är«. Hon är inte det huvudsakliga objektet. Vilket är det huvudsakliga objektet?

Måhända tingen – inte människorna. Eller i alla fall: dessa ting är det enda det är möjligt att tala om. Det är som om de yngre män som kommer för att dokumentera denna äldre man önskar sig någonting han inte kan ge dem: känslor. Nyfiket frågar de honom om när han friade till Signild, och han svarar med att läsa upp ett stycke ur en av de många små fickalamanacksdagböcker han har fört i hela sitt liv.

»Ledigt från och med i dag, alltså fredagen den 20 augusti 1948, känt mig…« Tystnad, tills fortsättningen kommer: »avreste till Ryssbält klockan 22.00, då åkte jag tåg, andra klass från Bräcke, Boden, Signild mötte mig i Kalix, i Ryssbält klockan 14.30, hälsat på hos Therese, sen har det varit vackert väder och det var regn, rest, lagat taket på huset, skapligt väder, plockat blåbär, rensat blåbär, lånat bil till Nyborg, hälsat på Borghild, rödfärgat ladugården«. Mer känslosamt än så blir det inte.

»Kan vi inte prata om nåt annat?« frågar Bertil när de yngre männen senare än en gång återkommer till frågan om frieriet. De tvingas nöja sig med den man Bertil är: en tingens man. Dock med en annan inställning till dessa ting än dagens, nämligen en vårdande inställning. Ett igentejpande av öppnade filpaket inför resor; en bil som har gått 86 000 mil och som fortfarande går; en ladugård som ska rödfärgas oavsett om man är på friarstråt eller inte. Och på frågan om han är rädd för döden är svaret nej men han har ju så mycket ogjort. Han har fortfarande så många saker att ta hand om. Bara idag bör han slå in drevet mellan timmerstockarna, spruta hela huset med linolja, terpentin och tjära.

Den bästa tiden i livet, säger Bertil, var den tid då han byggde hus. Den bästa tiden i livet, säger Signild, var den tid då hon hade barn att ta hand om. Hus växer inte från behovet av vård, men det gör barn – och här känner jag faktiskt en viss avundsjuka på Bertils traditionella manliga prioriteringar.

Jag har hittills (och peppar, peppar) bara haft en åldersrelaterad kris i mitt liv och det var när jag just hade fyllt fyrtio år, och insåg att mina barn skulle växa och bli stora och sluta att behöva mig lika mycket som de behövde mig nu. Vem skulle jag vara då? Vem är man när ingen behöver en? Vem är man när man är ensam?

Det är lätt att tänka att i sina minnen är människan ensam. Det är ju bara jag av alla jordens människor som har just mina samlade minnen. Jag kan dela vissa av dem med vissa människor, andra med andra människor. Men i form av en hel minnesklump är jag den enda som härbärgerar dem. De gör mig till den jag är. Samtidigt har vi nog alla erfarit känslan av att titta på gamla familjefotografier eller filmer och känna främlingskap inför den man var då. Den där flickan med gluggen mellan tänderna, vad har hon med mig att göra? Vad vet jag egentligen om henne? Har jag verkligen en gång varit hon?

När jag tittar på Månssons familjefilmer känner jag delvis motsatsen till ensamhet och unicitet. Det är för mig en helt okänd familjs bilder, okända barn som dansar, fiskar och växer. Det är för mig helt okända orter som porträtteras, Svenstavik, Ryssbält. Okända vägar som beträds, okända rastplatser. Ändå kunde de ha varit mina! Ändå är de så lika min egen familjs gamla filmer. Jag känner igen tekniken, de där filmerna som har bleka färger och som hoppar lite. Jag känner igen motiven, biloch båtresorna, sommarstugorna, kläderna, bilmodellerna. Vi som har växt upp i samma land under samma tid och i ungefär samma samhällsskikt delar minnen, delar bilder av barndomen. Det unika och privata försvinner och blir till något gemensamt och kollektivt.

Kanske beror det på att en avgörande sak inte låter sig fångas på dessa filmer: känslorna. På familjefilmer utspelas ett liv som det aldrig var, ett liv av enbart handlingar. Den ton som alltid beledsagar alla handlingar är borttagen. Om vi hade hört den ljuda? Hur hade historien låtit? Inte som den känsla som ljuder när vi i detta sedan ser historien i alla fall, för den ljuder förlust, den ljuder nostalgi, den ljuder minne. Kanske visste de människor som var föräldrar det redan då: detta ska du också mista. »Slipping through my fingers all the time«, sjunger Abba om en växande liten dotter i den sorgligaste poplåt som någonsin har existerat.

Men de som var barn visste det inte. Närvaro i nuet är barnets privilegium. Och kanske även förbannelse. Man kan säga att barns värld är stor eftersom den inbegriper även det som inte finns, låtsaskompisar, fantasier, andra universa. Men man kan även säga att den är liten eftersom den inte inbegriper ens förståelsen av att det finns platser man ännu inte har sett, människor man ännu inte har mött, saker man ännu inte har erfarit. Och att detta ännu inte finns som en möjlighet som kommer att förändra dig. Kanske kommer att göra dig mer lämplig för världen; kanske mer olämplig. Kanske kommer att göra dig lyckligare; kanske olyckligare. Det är ännu oskrivet. Att växa upp är att fylla pappret. Och att därför veta det som gör ondast att veta: att det en dag kommer att vara färdigskrivet. Det är då man vill gråta. Det är då jag vill gråta.

Jag tror det är då man börjar sträcka sig bakåt, och framåt. Det är då man inte vill se sitt liv som ett unikt ensamt papper, färdigskrivet. That’s it. Det är då man börjar leta efter de större kapitlen, efter sammanhangen, efter den stora boken där en enda liten sida inte är så himla himla avgörande. Min mormors mamma fanns också en gång, och hennes mamma och hennes mamma i sin tur och alla levde de sina liv här på jorden, med sin tid och sina minnen och sina arbeten och sina binjurar och sina drömmar och sina handlingar och sina känslor. Och de vaknade också om morgonen och de la sig också att sova om kvällen.

Släkten skola komma och släkten skola gå. Vissa villkor har de delat och kommer de att dela med mig; vissa villkor har de inte delat och kommer de inte att dela med mig. För mig börjar politiken här. I villkoren, i den långa historien. Det finns saker vi inte kan förändra. Och det finns saker vi kan förändra. Det gäller för varje individ och för varje samhälle och för varje politiskt engagemang att veta vad som är vad. Och det är egentligen en enkel uppgift: det som människor har skapat kan människor förändra. Det som människor inte har skapat kan människor inte förändra. Så enkelt är det, men ändå så svårt att verkligen veta när en människogiven samhällsordning – och de må gälla antikens slavsamhälle, medeltidens feodalsamhälle, eller dagens kapitalistiska samhälle – för dem som lever i denna ordning alltid har en tendens att te sig naturlig. Och där de som vinner på ordningen också alltid har ett intresse av att framställa denna som naturlig. Så svårt att verkligen veta att det som människor har skapat kan också människor förändra när man går vilse i samtiden och inte hittar vägen ut, vägen hem. Men det finns drömmar som inte dör, som inte har dött hur de än har trampats på, hånats, fängslats, beskjutits och förvridits även av dem som själva har drömt dem. Drömmen om rättvisa är en sådan dröm. Drömmen om syskonskap. Om jämlikhet. Om frihet. Vi har de ändå kvar. De är våra dyrbaraste skatter. För oss att vårda.

»Nu är det dokumenterat så att det räcker«, säger Bertil när han har placerats jämte sin Signild på den sten där de många år tidigare förlovade sig. Förlovningsstenen. Han har plockat några midsommarblomster till sin hustru och fått en puss på kinden till tack. Men nu räcker det. »Nu är det dokumenterat«. Det är bara ett konstaterande. Lite som man säger »Nu är det klart«, gärna med ett kort a-ljud och ett retroflext »t« på slutet, och slår ihop händerna när man har åstadkommit något konkret, kanske satt ihop en säng från Ikea. Det var något som skulle göras, som krävde visst arbete och koncentration.

»Nu är det klart« – »nu är det dokumenterat«.

Men det är ju ett liv! Stunderna vid stenen, den för länge sedan och den nu, det var ju två av de miljontals stunder som blir ett liv. Det är som om jag vill att stunden vid stenen ska vara en Stund; som om jag vill att Bertil ska förläna den en glans. Men Bertils röst vägrar att ge mig den någon glans. Och vad blir då kvar? Fåfängligheters fåfängligheter, Predikaren säger: allt är fåfängligheter.

Stund efter stund, miljontals stunder, ett liv. Som rinner mellan fingrarna. Och jag känner: det får inte ske! Inte det där rinnandet mellan fingrarna. Det blir inte ett liv – det blir en förlust.

Det vill säga det blir vad det verkligen är; att leva är att förlora den tid man en gång hade. En dag kommer det inte en ny dag. En dag är i morgon inte en ny dag.

Och det där är ju bara helt enkelt outhärdligt.

I det finns ingen glans. I det går det bara att citera Goethe: »Ich besass es doch einmal«, jag hade det dock en gång. Å andra sidan: vilken jublande mening är inte det!

Att jag fick en stund på jorden att kalla min.

Nina Björk

* * *

LITTERATUR:

Cavell, Stanley: The Claim of Reason. Wittgenstein, Skepticism, Morality and Tragedy. Oxford 1979.

Eagleton, Terry: En essä om kultur. Översättning av Svenja Hums. Göteborg 2001.

Lowenthal, David: The Past is a Foreing Country. London 1985.

Södergran, Edith: Samlade dikter. Stockholm 1987.