Björkris I

Björkris I är en pianoskiva om livet i en hyresrätt.

Anders Teglund berättar om skivan:

Som barn spelade jag piano mest hela tiden. Jag började spela i rockband som tonåring, någonting
jag fortsatte med även som vuxen. Under tio års tid turnerade jag regelbundet, med metalbandet
Cult of Luna, med Mattias Alkberg och med popbandet Convoj. Men så tog livet en ny riktning.
Jag slutade i banden, jag fick barn, jag separerade. Jag flyttade in i ett bostadsområde som heter
Björkris, och dagen därpå köpte jag ett akustiskt piano på Erikshjälpen.

Jag tvingades omvärdera min syn på musiken och dess plats i min tillvaro. Jag började spela
piano hemma i lägenheten efter att jag nattat min dotter. Under en lång tid hade min relation till
musiken kantats av projekt – låtskrivande, rep, inspelning, turné. Pianostunderna blev någonting
annat, som en frizon och ett alternativ till den där kvällspromenaden jag inte längre kunde ta
eftersom jag bodde ensam med min dotter.

Att se på musik som en promenad öppnar upp helt nya vägar. Promenadens premisser är
annorlunda. Den är ett varande i stunden, ett sätt att syresätta sin kropp och koppla av. Jag behöver
inte jämföra min egen promenad med promenader som andra människor gör, eftersom det inte
går. Eller fråga mig om den håller tillräcklig verkshöjd, eller om den kanske borde övas in lite
bättre, särskilt den där delen i slutet, eller om den kanske är en kopia av en annan mycket välkänd
promenad.

Att spela piano i en hyresrätt kommer med andra begränsningar och förhållningssätt än i en
replokal. Jag omges ständigt av en anonym, och inte minst ofrivillig, publik i form av mina grannar.
Detta har format mitt spelsätt, jag undviker att upprepa mig för mycket, tragglar inte ofärdiga låtar
och ägnar mig inte åt skalövningar. Varje kväll uppstår istället helt ny musik, ofta improviserad, och
när det blir ”fel” väljer jag att följa med och låter det bli en ny stig. Det är böljande melodier i dur,
moll och maj fram tills klockan 22 då det ska vara tyst i huset.

Nu har jag gjort det här i fem år. En kväll la jag ut ett pianoklipp på Instagram. Min vän Hans
Olsson Brookes som jobbar på Svenska Grammofonstudion i Göteborg messade mig och föreslog
att vi skulle spela in mitt pianospel. Sagt och gjort. Han kom hem till mig några gånger och vi
spelade in melodier och improvisationer på mitt lite skeva skolpiano i vardagsrummet. Sedan
involverade vi Martin Schaub som skrev arrangemang för stråkkvartett och blås till några av spåren.
Och nu har det blivit en skiva. En promenad i min hyresrätt, i området Björkris där jag bor
utanför Kungsbacka.

/ Anders Teglund, april 2019

Död musik

Jämför man nya skivor med klassiska skivor är det lätt att tänka att man bevittnar ett moraliskt mutbrott, eller ett psykiskt sammanbrott. Men när den klassiska skivan uppstår i nutid och inte är ett historisk uttryck som tecknar en dåtid, måste vi tala om den. Ändå är det vanskligt och problematiskt med jämförelser.

”Död musik” är mer än bara en bra, perfekt faktiskt, rockskiva. Den är dessutom en komplex och unik sådan.

Du kan åka buss till ditt skitjobb eller arbetsförmedlingen eller till skolan utan att hata eller vilja döda alla andra passagerarna på denna erbarmliga resa som är allas våras liv. ”Död musik” gör det åt dig. Den peppar dig, den lugnar dig och den tar hand om dig. Det är den bästa rockskivan du hittills inte hört.

Språk och fantasi räcker inte till för att beskriva alla lager av information som finns här.

Ändå ställer sig inget i vägen för själva upplevelsen, låtarna och texterna är inte överlastade. Den musikaliska direktupplevelsen är större och viktigare än alla dessa lager. Att det ändå är en helt igenom fysisk skiva. Det vill säga, musiken ger lyssnare direkta fysiska sensationer som exempelvis starka känslor, kroppsliga rörelser och intellektuella tankar.

Södra Sverige är en supergrupp. Mattias Alkberg, Henrik Palm och Anton Alamaa har välprofilerade solokarriärer, de andra är låtskrivare, musikaliska motorer, i Les Big Byrd (Frans Johansson), El Parador (Johan Törnqvist) och Viagra Boys (Henrik Höckert).

Sveriges största rockband. Beroende på hur man definierar rockband.

Luften är fri.

*

Läs alla låttexter här.

Marken EP

Denna EP består av musikaliska tolkningar av David Väyrynens debutbok Marken. Det handlar om Malmfälten. Här är två stora folkrörelser fortfarande en del av kulturen och mentaliteten: den inomkyrkliga laestadianska väckelsen och den socialistiska arbetarrörelsen. Med blandade metoder skildrar Väyrynen hur människorna håller fast vid värden om solidaritet, arbetsiver och ödmjukhet, i tider då röster hörs påstå att kollektiva värden är föråldrade.

 

 

1. Hemvändarvisan.
Av Sara Parkman. På klarinett hör vi även Lisa Grotherus.
Mixat av Erik Zettervall.

 

2. Om det som gör att vi aldrig behöver frysa på rikt
Inläst dikt av David själv.

 

3. Nittinio
Ljudkollage av Pernilla Fagerlönn.
De röster som hörs är: Ailo, Alessandra, Anders, Anette, Anna, Ann-Christin, Anneli, Aron, Astrid, Belinda, Berit, Berndt, Bertil, Bertil, Britt-Inger, Britt-Marie, Carola, Carolina, Carolina, Christine, Dagmar, Dan, Daniel, David, David, Elisabeth, Ellen, Emilia, Emma, Erik, Erik, Evy, Fredric, Gunilla, Hans, Hannes, Helene, Henrik, Håkan, Inge, Isabell, Isabelle, Jan-Anders, Jeanette, Jimmy, Joacim, Johan, Johanna, Joline, Jonas, Karl-Erik, Katarina, Katinka, Kristina, Lars, Lennart, Lilian, Linda, Linnéa, Luigi, Marlene, Marcus, Markus, Martin, Mathias, Mattias, Mats, Mikaela, Miriam, Monika, Monika, Naima, Nikolai, Ove, Pernilla, Peter, Peter, Petra, Petronella, Petter, Pirkko, Pär, Rachel, Raimo, Roger, Siv, Stig, Stina, Tobias, Tommy, Torbjörn, Ulla, Ulla, Valter, Vendela, Vivi, Åke, Åsa, Örjan.

 

4. Det räcker inte med att Granhult börjar
Inläsning av Ove Haarala

 

5. Sjungen förbön vid Eliassons matbord
Musik och mix av Pernilla Fagerlönn.

 

6. Tolvtalsvisan
Av Torbjörn Ömalm, Nikolai Äystö Lindholm, David Väyrynen.
Bland musiker och sångare hör vi även Daniel Kula, Pernilla Fagerlönn, Johan Airijoki, Stina Edin, Vendela Edlund, Nikolai Äystö Lindholm, Mathias Väyrynen, Lilian Wäyrynen, Eva-Lena Björkman, Roger Johansson, Jonas Eriksson, Mikaela Nilsson.
Mixat av Erik Zettervall.

Åtminstone artificiell intelligens

Foto: Pär Olofsson
Foto: Pär Olofsson
Foto: Pär Olofsson

Folk är så rädda för artificiell intelligens, att den skulle ta över. Men det är ju åtminstone intelligens. Finns ju inte mycket i världen just nu, hos de som styr och bestämmer över oss. Skulle nog med visst fog säga att vad som helst är bättre än det nuvarande.

Det andra är i överförd mening: vad är intelligens, vad är ett intelligent resonemang, vad består förmågan att uppfatta komplexa saker av? Inte för att just den här skivan skulle vara särskilt komplex, det vore förmätet av mig att påstå. Men det kan tyckas orättvist att jag har haft flera år på mig att formulera den. Till skillnad från alla som måste göra det på en gång, i en facebookstatus eller i en tweet. Jag menar, vems uppfattning av den är riktig? Vilken uppfattning är ”artificiell”, konstruerad? Spelar det någon roll? Alla sanningar är subjektiva, rent av postmoderna. Jag har haft flera år på mig att gå igenom den. Du har kanske inte ens den knappa timme det tar att lyssna på den innan du måste återgå till ditt slamskyfflande eller vad du nu måste utstå för att försörja dig. Tid är, som lidandet, relativt.

Musikaliskt har jag tänkt att det nya (för mig) vore att göra något gammeldags. Åtminstone artificiell intelligens alluderar därför på musikhistorien i stort, framförallt en viss sorts mjuk och kommersiell rock från sent 60-tal till tidigt 80-tal, men även till min egen historia, musikalisk såväl som privat.

/Mattias Alkberg, 2017

* * *

Åtminstone artificiell intelligens är en välproducerad popskiva av klassiskt snitt. Soundmässigt befinner den sig i samma värld som “Anarkist” och “Ditt hjärta är en stjärna”.

Skivan är inspelad i Svenska Grammofonstudion med Ola Gustafsson som producent (bl a Melissa Horn, Lars Winnerbäck). Andra genier, utöver det fasta bandet, som medverkar är bland andra Amanda Werne (Slowgold) och Conny Nimmersjö (Bob Hund).

Och som alltid är texterna centrala. Albumet är fullt av idédriven lyrik med poetisk precision, ackompanjerade av tydliga melodier.
Åtminstone artificiell intelligens är Mattias Alkbergs typ tjugoåttonde album, ungefär det elfte i eget namn.

* * *

Mattias Alkberg höstturné 2017

I samband med albumet ger sig Alkberg ut på en lång höstturné i nästan hela landet. Mer info på United Stage.

29 sep Sundsvall, Pipeline
30 sep Göteborg, Pustervik
04 okt Uppsala, Katalin
05 okt Växjö, Kafe de luxe
06 okt Borås, Klubb Undergrunden
07 okt Eskilstuna, Biografbaren
13 okt Östersund, Club Corazon
14 okt Bollnäs, Kulturhuset
20 okt Luleå, Kulturens hus
21 okt Stockholm, Kägelbanan
27 okt Linköping, Klubb Din Mamma
28 okt Umeå, High Fidelity
03 nov Visby, Roxy
04 nov Örebro, East West
10 nov Tranås, Plan B
11 nov Gävle, Konserthus
17 nov Kristinehamn, Mastmagasinet
18 nov Borlänge, Klubb Hjärtattack
24 nov Hultsfred, Hulingen
25 nov Malmö, Malmö Live

RAK KANT

Det här är en skiva med elva låtar. De har lite olika stilar men det är ju rock förstås, punk rock. Texterna handlar om olika saker men kanske mer om att inte vara så bra än om andra grejer.

2014 släppte Södra Sverige sin första skiva. Den hette Mattias Alkberg/Södra Sverige. Då var det mer renodlad punk rock, liksom endimensionell med mening och det var ju jättebra. Nu är det mer hit och dit om ni fattar, fast till och med ännu bättre. Mellan de här skivorna släpptes en råpunk-EP som hette Punkkungen. Sedan har bandet varit upptagna med annat. För vi har grejer att göra bortom detta också och kanske borde du ha det med? Försöka i alla fall. Inte bara vara full och jobba lite håglöst jämt och ständigt. Men nu var det inte dig vi skulle prata om.

RAK KANT är inspelad mitt i livet. Mitt i vintern 2016 och mitt i vintern 2017, i Stockholm och Luleå. Mitt i vintern, mitt i livet.

Det finns ett problem med livet. Flera förstås men ett är att få ihop det personliga med kollektivet. Att hinna med allt man vill och borde med gott samvete. Ett trick för att stå ut med det är att bara låta saker hända. Inte värdenihilistiskt alltså, men att tänka att det som händer nu kanske är det bästa som händer på hela dan. Låta saker ta lång tid ibland och ibland rida på en blixt, för så fort kan det också gå. Men gilla läget, lite mer totalt än vanligt. Inte ha tid att jobba, ok. Inte råd med hyran, ok. Och så vidare. Lösa det på stående fot och inte oroa sig i förväg.

Nu har jag inte läst så mycket Kant egentligen, men jag tänker att han var den som kom på det här. Han liksom, ”ok, men då gör vi så här”. Eller ”i och för sig, men […]”. Testa en annan tanke, ett annat sätt. Sen måste man förstås bestämma sig då och då. Säga att nu är det klart eller nu skiter vi i det här. Och vips har man gjort en skiva som inte låter som någon annan skiva. Och ja, det är allt jag kan säga om det här egentligen.

Vi har gjort en skiva som inte låter som någon annan skiva, som är bättre än de flesta andra skivor. Och om det inte passar kan du ju göra en bättre själv då. Helt vänligt alltså, inte som att ”du kan inte göra en bättre skiva.” Om vi kan så kan du. Vi är inte så bra på livet, men vi är lika bäst som alla andra. Det är en politisk och konstnärlig idé, lika god som någon annan.

Mattias Alkberg, för Södra Sverige 2017

Dramaten Live

jag önskar att min syn på världen
kunde förvandlas till ett
vackert ömtåligt föremål i mina händer
– ur Arvet, Bruno K. Öijer

 

Det är få poeter vars blick och uttryck ger så stora ringar på vattnet som Bruno K. Öijer. Ända sedan debuten 1973 med ”Sång för anarkismen” har han med sina böcker och sina hyllade liveframträdanden inmutat ett helt eget rum för poesin.

Nu ges hans bejublade och slutsålda framträdande på Dramaten den 1 april 2015 ut på en exklusiv dubbelvinyl av Teg Publishing i samarbete med Autonom. Kvällen på Dramaten var avslutningen på en höst- och vårturné som sträckte sig från Umeå till Malmö.

* * *

Bruno K. Öijer saknar motsvarighet som svensk författare. Han är lika obestridlig som oundgänglig. Oavsett åt vilket håll samtidens vindar blåser står Öijer fast som vore hans person och diktning utgjuten i sten.

I en tid som oupphörligt premierar det tillgängliga och lättsmälta är han ytterst nödvändig med sin egenartade övertygelse. Att höra Öijer läsa sina dikter är som att få en välkommen påminnelse om att vi aldrig får släppa kritiken av förnuftet och att vi aldrig får glömma bort de mänskliggörande värden som finns i romantiken, mystiken och drömbilderna.

För Bruno K. Öijer har det sceniska alltid varit en viktig del av konstnärskapet, och hans läsningar har ofta liknats vid rockkonserter. Att han dessutom når så pass stor publik med ständigt slutsålda föreställningar i de stora salongerna gör honom unik.

På “Dramaten Live” får publiken återigen höra hur han levandegör det skrivna ordet med sin omvittnade intensitet och sina särpräglade fraseringar.
Format: 2xLP
Längd: 1 tim, 29 min

Kejonen King

Milyons debutalbum skulle ha släppts 2015, men allt ställdes in då basisten Nils tog sitt liv bara veckor innan releasen. På årsdagen efter att han hittades släpps albumet Kejonen King som en hyllning till deras saknade vän. Bandet berättar här vad som hände:


För ett år sedan arbetade vi med att färdigställa vårt debutalbum. Så stolta vi var. Jag vek skivomslaget in i plastfickor på Cigarren vid Järntorget. Nils brände skivorna, en hel natt tog det.

Vi närmade oss äntligen slutet efter år av slit. Vi hade en så lång lista med grejer att ta tag i. Releasefest, recensionsutskick, rep, omslag, turné i Sverige, turné i USA, bokningsbolag. Men jag kände att det saknades ett engagemang hos oss i bandet. Att jag borde fråga de andra vad vi ville, för ingen svarade längre lika entusiastiskt i vår mailtråd. Det här var ju våran grej, ingen annans.

En lista med festivaler. Hejarop från alla, bra jobbat. Nils kunde inte vara med på Bråvalla, utan flaggade för att vi var tvungna att hitta en annan basist till just den spelningen. Jag blev nog både less och lite ledsen, för jag tänkte att allt bygger så mycket på oss som grupp och att de inte kan börja hoppa av nu, för då känns allt meningslöst. I efterhand fattade jag att han redan bestämt sig och det var hans sätt att säga att vi måste leta efter någon annan.

Jag och Nils skulle på möte med Oceanen för att planera releasefesten i maj. Vi hade inte träffats på länge så vi tänkte äta lunch ihop innan, men han ställde in i sista minut. Märkligt, men det var som att jag blivit van. Han kom aldrig på mötet och han svarade inte i telefonen sen. Efteråt ringde han upp med ett videosamtal. Jag reagerade för vi brukade aldrig prata så, men han ville visa sin katt och nya lägenhet. Jag berättade hur bra det hade gått på mötet, att vi bokat in ett datum för releasefesten. Det blev så förvirrat, för han hade glömt att mötet handlade om Milyons releasefest, trots att vi hade pratat om det flera gånger. Han verkade tro att det var någon random fest. Visste han att han inte skulle vara med? Det var kanske också därför han ringde på Facetime, för ett sista levande ögonblick med honom.

Han filmade ut över en byggarbetsplats utanför lägenheten, och vi skämtade om att det var i byggbaracken han flyttat in. Att det var lite trångt men ändå funkade bra. Han hade ju flyttat runt typ tio gånger senaste året, så han var nöjd med det lilla.

Innan vi spelade på Musikens makt 2010 sa Nils att han skulle spontanflytta till Göteborg om en vecka. Så less vi blev, men vi var tvungna att fortsätta med honom, det fanns ingen annan. Han kunde ju åka hem till Luleå med tåget. Men att bo 140 mil ifrån varandra är inte bra för nåt band. Vi spelade i solnedgången och det var fantastiskt. Tror det var samma år vi spelade i ett tält på Trästocks och fick strålande recensioner. Alla var där den sommaren, vi bodde i replokalerna på Mullberget trots att man inte fick. Kort därpå flyttade flera av oss andra också ner till Göteborg.

Tre-fyra år senare återvände vi till Skellefteå för Trästocksförfesten. Vi bodde på hotell, hade döpt om oss och spelade typ samma låtar. Ingen tyckte längre att det var särskilt imponerande. Snart skulle vi äntligen släppa albumet, vi hade inte umgåtts på svinlänge och det var sol dygnet runt. Men inget var kul. Nils berättade att han varit deppig. Vi satt avskilt innan och efter spelningen. Drack vin och bärs. Försökte ha kul. Det var så konstig stämning.

***

Rasmus ringde mig måndag 31 mars 2015 och berättade med gråt i halsen att Nils var försvunnen, han lät helt förstörd. Jag tänkte “inte igen” och såg hur allt det som hänt senaste tiden hängde ihop som ett helvetiskt jävla pussel. Man borde aldrig förlora hoppet men jag förstod nog direkt vad som hade hänt. Nils hade varit nere, fast vem hade inte varit det.

Vi hade ju varit med om det här tidigare, för tre år sen, då Henrik hängde sig vid Gullbergs kaj. Jag och Nils letade febrilt mellan deras lägenhet i Kålltorp och Liseberg där han skulle möta upp Kalle. Nils var den sista som såg Henrik i livet, de hade ätit middag och haft en trevlig fredagskväll och han hade inte märkt något konstigt. Henrik gick aldrig till Liseberg. Han gick hem och hämtade elkabel från sitt jobb och hängde sig i ett träd där vid kajen. Han pallade inte mer.

Jag minns hur Nils berättade om hur rädd han var när han öppnade Henriks lägenhet tillsammans med polisen, att de skulle hitta honom. Nils fattade direkt att Henrik hade tagit livet av sig. Jag sa att han kanske har dragit utomlands och inte sagt nåt, men Nils visste. Och sen när vi gick där längs kanalen och letade i buskage. Vad var det vi letade efter? Ett lik av vår bästa vän. Vilken jävla upplevelse. Vem ska behöva vara med om det?

Efteråt fick vi höra om smittorisken. Ett självmord i ett gäng kan smitta till två. Gränsen är så att säga redan bruten. Dörren öppen. Vi vänner gjorde vad vi kunde där och då, pratade med en psykolog tillsammans, i Frälsningsarméns lokaler i Haga. Jag minns hur Nils inte förmådde säga något och hur jag tyckte att också han skulle gå dit själv men att han inte orkade. Till slut gav jag upp. Åren gick. Smittorisker går väl över efter ett tag? Gör dom inte det? Vi slutade tänka på det.

Nils skulle gå till jobbet den där måndagmorgonen men han gjorde aldrig det. Istället gick han till Biltema på Backaplan för att köpa rep, och sen köpte han läsk och cigg på 7-Eleven. Vi fick höra det från polisen. Som en kniv i hjärtat. Fanns det något hopp kvar. Pappa sa att då har han nog tagit livet av sig. Ja, det var väl så. Tårarna bara rann. Dom där dagarna i limbo, hur skulle jag hantera det här? Allt pekade åt ett håll. Deprimerad, slagit av mobilen, köpt rep på Biltema. Men jag kunde inte tro det ändå. Något hopp måste man få ha. Att han inte skulle klara det. Kunde inte det här få vara ett rop på hjälp.

Dagarna gick. Nu kunde han inte sitta ute längre, det var för kallt. Han satt säkert i någon källarlokal, vi hade ju fått höra att han hade köpt en glödlampa på Biltema. Det skulle han ju ha till sin ficklampa. Vi visste att han levde och satt någonstans, men förstod samtidigt vad som egentligen låg bakom orden, det vi inte ville se.

Han hade promenerat till Delsjöområdet. Där visste han ett ställe, bortanför golfbanan, med utsikt över stan. Ett träd med tjock stam som han kunde knyta fast repet i. Erik och Emma var på platsen några dagar senare. Bilden av hur repet hängde kvar, avskuret. Där hängde han i flera dagar innan polisen hittade honom, på hans födelsedag den 4:e april. Vi hade för en gångs skull tänkt fira honom, det hade vi aldrig gjort tidigare. Vi skulle egentligen gått till Pustervik för att se Pig Eyes den kvällen.

Jag tror det var Rasmus som ringde till mig. De har hittat honom nu, Lars. Han hängde i ett träd. Världens kortaste samtal, jag svarade bara jaha och sedan förmådde vi inte säga något mer.

***

På begravningen spelade Mattias Alkberg “Lys upp mig som en stjärna”. Låten Nils hade skickat till sin tjej Unni, om och om igen. Jagar döden härifrån, varenda dag sen dess.

Hur sorgligt är det inte att träffas på Storgatan, alla gamla vänner, och köpa begravningsrosor på Interflora. Det här ska inte vi behöva göra, sa Einar. Helt fel ålder.

Träffa alla utanför kapellet i Gammelstan. Tårarna bara rann. Hade han bara fått se hur saknad han var. Rasmus och Jakob kramade om varandra så hårt, de såg så förstörda ut, Anton och Moa också.

Det tog aldrig slut, det var bottenlöst. Prästen sa säkert fem gånger att vi var tvungna att gå ut och lämna kistan nu. Ingen ville gå.

Där på kistan stod namnet. Var det först då det blev verkligt? Nils Kejonen. Kejonen king. Begravd i sin jeansjacka.

***

När jag nu lyssnar på albumet så här ett år senare, är det som om det aldrig hade hänt. Så avlägset och ofattbart att det här hänt oss. Det är någonting man hör talas om, som sker på avstånd. Det är ingenting man är med om själv.

Låtarna har ett sånt driv från trummor och bas. Nils och Jakob låter så sammansvetsade och genomtighta, de var så samkörda efter alla hundratals timmar i replokalen. När vi spelade in satte de alla låtar på första eller andra tagningen. Det är ju det som det här har handlat om.

Sista gången jag träffade Nils var utanför Saluhallen. Han hade bränt albumet på CD till ett pressutskick och berättade hur han behållit en själv. Han var så snygg i jeansjacka och sina nya glasögon, han hade alltid haft dålig syn men inte velat skaffa glasögon förrän nu. Det var ett gott tecken, minns jag att jag tänkte. Det tog lång tid innan jag kunde lyssna på albumet igen. Det är över, men det känns viktigt att musiken finns kvar.

/Lars Teglund, april 2016

Albumet släpps den 4 april 2016 av Teg Publishing. Milyon gör inga intervjuer i samband med releasen. Samproducent: BD Pop. Med stöd av KulturUngdom

Personer

Mattias Alkberg & Petter Granberg, foto: Pär Olofsson
Omslagsfoto: Aida Chehrehgosha

Personer är ett album som ges ut på 2xLP, CD och digitalt. Albumet är producerat av Petter Granberg och inspelat i Ingmar Bergman-gårdarna på Fårö.

Omslag till både singel och album görs av konstnären Aida Chehrehgosha med formgivning av Erik Olofsson. Personer är Alkbergs nionde album vid sidan av de 16 han gjort med The Bear Quartet.


Den här skivan har Petter Granberg och jag gjort. Det tog ungefär ett år. Vi började på Fårö, jag hade fått Ingmar Bergman-stipendiet och skulle få bo i ett av hans hus i nästan tre veckor för att skapa nåt. Så jag tog med mig Petter och här är vi nu. Jag och Petter hade spelat ihop en hel del innan, men aldrig riktigt gjort något tillsammans. Men han var den jag visste som lyssnade på en viss musik som jag tycker mycket om, och som dessutom hade förmågan att omsätta den i praktiken. Vi är vänner, blev ännu mer vänner då.

Bilderna på omslaget är gjorda av konstnären Aida Chehrehgosha. De är fantastiska. Det är fotografier på människor i ovanliga situationer. Men de är vid närmare påseende maskerade på ett eller annat sätt. Och det kände jag igen mig i. Att även om jag vill vara som jag är så är jag egentligen som jag gör. Att min person är ointressant för andra än mig själv egentligen. Vilket i och för sig inte är helt meningslöst, det kan vara nog så viktigt att vara nöjd med sin självbild, men det är inte allt. Som om något skulle vara allt.

Texterna på Personer är ganska mycket rolldiktning. Jag har skrivit dem ur andra människors perspektiv. Jag skriver inte så mycket om mig själv. Har jag egentligen aldrig gjort. Fast det är ju lätt att säga när många vet nästan inget om en ändå. Så vem är jag.

Vem är du? Vi pratar om dig i stället, det är dig jag har skrivit om.

Det finns en kliché kring det här med rolldiktning, en som återfinns i till exempel den politiska debatten med. Den som handlar om att ”vi måste försöka förstå” den och dens bevekelsegrund. Jag förstår nog. Med det menar jag att jag ser dig, att jag till och med på något plan är dig. Ta det som ett erkännande. Men för all del, ta det även som ett hot.

Det finns en analogi i detta, till hur skivan låter, och jag menar inte bara min röst, mina olika röster, utan att skivan är helt elektronisk. Datoriserad. Ettor och nollor. Hur nästan all information på Personer är digital. Hur nästan alla personers information är digital. Men det gör ju inget, det är ju ingen skillnad. Alla är vi kött och blod och skit och piss ändå. Och allt gör lika ont ändå.

Hoppas du tycker om den.

– Mattias Alkberg, sommar/höst 2015


Albumet är samproducerat av BD Pop.

Punkkungen

Lite råpunk? Varsågod.

Fem låtar ni aldrig hört förut om allt mellan himmel och jord. T ex om rymden, om att bli gammal, om polisstaten, om moderater, om grabbar som kramas och heilar och om att äta frukt. Allt i ett rasande tempo. Kul för hela familjen. Om hela familjen gillar att poga och skrika argt och glatt så hela jävla samhällskroppen skakar i sitt ruttna fundament.

Vänligen,
Södra Sverige
(Mattias Alkberg/Henrik Palm/Anton Nyström/Frans Johansson)

End of History

End of history behandlar allt ifrån polisvåld och nyfascism, till gentrifiering och personliga kriser. Albumet följer upp Könsförrädares debut Curse All Law (2013) som fick lysande recensioner och en svensk nominering till Nordic Music Prize. End of history dök upp på många årsbästalistor och bandet nominerades till Årets Live och Årets kompositör på Manifestgalan.


R: Vi tänker mycket på vem som pratar eller skriver om vem det är som gör saker, ett erkännande av att andra tar sig rätt att värdera andras liv. Detta finns i att flytta från hembygder och prata illa om dem, i att allt för få minns de kvinnor och arbetare som burit och bär oss. I någon mån finns det i det vi skrivit här, på detta album, i slutet av andras historier. Ett album nummer två som förhoppningsvis kan bära vår.

A: Den här skivan har vi producerat själva. Kanske är det en reaktion på att det är så mycket annat vi inte kan kontrollera. Det här att bara vara en siffra, en produkt som måste bli säljbar. Det slingrar sig in och etsar sig fast i varje litet rum av ens existens. Det bryter sig in i ryggraden. Känslorna som kommer som svar pendlar mellan ilska och apati. Utifrån det kan inget gott komma, förutom kamp och skapande.

M: Allt kändes oförlöst, så jag ville göra något mera bestämt. Jag ville använda absoluta termer, som att vi står vid randen av historien. Det har att göra med 2014, antar jag, hur vi fått stå öga mot öga med fascisterna, hur vi tvingats fråga oss om det finns skäl att vara rädd. Sen är det allt det vanliga, att från andrahandsträsket se alla möjligheter omvandlas till bostadsrätter, och de folkomflyttningar som sker på det. På många sätt känns framtiden stängd, osäker och mörk. Vi rullar på tills det tar stopp.

J: När vi skrev det här albumet så befann vi oss i ett tryggare tillstånd som grupp. Vi var samlade på en plats istället för utspridda över hela landet, och det gjorde nog mycket för uttrycket. När en kommer från Norrbotten så är det relativt enkelt att följa strömmen och flytta söderut, och om vi med Curse All Law var mitt i processen av förflyttning så har vi nu kunnat landa tillsammans. I det finns mycket gott, men det är inte utan att det skaver. Jag tänker på alla som liksom jag lämnat sin hemort. Jag tänker på allt som vi fått. Och på allt som vi offrat.

Death To Stories

Första gången bandet Könsförrädare låter höra om sig samarbetar de med Mattias Alkberg och har fonogramstöd av Statens kulturråd i ryggen. Med vinylsjuan Death To Stories/Of The Unpolitical debuterar både Könsförrädare och Mattias Alkberg – bandet med sin musik och Mattias Alkberg som producent.

Bandet hittade varandra i Luleå där de började spela drömsk, vän och våldsam indiepop. Tillsammans med de stilistiskt raffinerade och normkritiska texterna gör Könsförrädare det svårt att separera pop från politik.

”Jag vill bara vara, göra och tänka och inte behöva förråda, men kommer inte att kompromissa med det som faktiskt är jag. Vårt band är för mig en relation, en demokrati, ett behov, en dröm, en förälskelse”, säger bandet i en kollektivt skriven presstext, som visar på hur deras musik och politik hänger ihop.

Läs hela texten här.

Epitafium EP

Omslag av Karin Mamma Andersson
Poster (93x63cm) av Karin Mamma Andersson

+ Skator

+ Staffan Westerberg

+ Karin Mamma Andersson


Epitafium är en 12-tums vinyl med målningar av Karin Mamma Andersson, ett gediget omslag som också är en stor utvikningsbar poster.

Vi hör Alkberg sjunga nya låten Ändå men ändå och Nord och Syd-covern Inte idag. Skator gör en egensinnig och vibrerande tolkning av låten Solljus / Gravljus från albumet Mattias Alkbergs Begravning. Staffan Westerberg framför också sin tolkning av samma låt, en version som heter Ritten och är en homoerotisk fantasi om hans egen far.

Sammantaget är EPn ett konstverk där fyra av landets största konstnärer möts, alla tongivande för sin generation och alla med rötterna i norra Sverige: Luleå och Luleå och Luleå och Umeå.

”Jag hatar världen som den verkar ha varit, definitivt är och förmodligen kommer fortsätta vara men jag älskar många människor, till och med de flesta, och jag ska aldrig dö.

Det här är det sista inspelade materialet som finns och kommer att finnas med Mattias Alkbergs Begravning. På så vis är detta ett epitaf, en gravskrift, ett minnestal. Man kan göra flera såna kopplingar, det handlar om låtval och så, men jag vill inte skriva någon på näsan. Och måhända är det oändligt pretentiöst att kalla denna skiva för Epitafium. Men jag skiter vänligen helt i vad andra tycker.”

/ Mattias Alkberg, sent år 2013, mitt i snön och snön

Södra Sverige

Med albumet Södra Sverige startade Alkberg ett punkband och tog en ny riktning efter Mattias Alkbergs Begravning.

Detta är en punkskiva, 13 låtar på 22 minuter. Total riffglädje med hårda, roliga texter som visar att det går att stå rakt även om det blåser åt fel håll. Södra Sverige kommer från en artist som vågar vara uppriktig i en tid och ett samhälle där allt, ärligt talat, är skit. En värld där Stockholm är ”alltings jävla epicentrum”, där ”nya mobberaterna” bryter ned människoliv, där ”hela Sverige sjunger” och ”alla är din vän, typ som i Tyskland, 1935″.

Södra Sverige är också namnet på kompbandet, bestående av Henrik Palm (In Solitude), Frans Johansson (Les Big Byrd) och Anton Nyström (Statik Eyes, Eterkropp).

Det definitiva drevet

Magnus Ekelund är född och uppvuxen i Jokkmokk. Teg Publishing gav ut en albumtrilogi mellan 2011-2013 med Magnus Ekelund och kompbandet Stålet. 2011 släpptes Svart Flagg, som bland annat innehöll en duett med Jakob Hellman. 2012 släpptes Det definitiva drevet vars första singel Supernova blev en långkörare på P3. Samma år gjorde Ekelund även uppemot hundra spelningar runtom landet. Efter sista albumet Dödskult la Magnus Ekelund ner projektet och började ge ut musik som Kitok.

Stjäl det du behöver

Stjäl det du behöver är Maria Erikssons första album i eget namn efter många album med The Concretes, Heikki och Santa Maria.

Albumet släpps på Digipak CD och exklusiv gatefold LP innehållandes fem litografier av konstnären Frida Farm (som också målat den vackra djungeln på omslaget).

Vita kalla

Skator är namnet på Lina Högström som artist. 2012 släpptes Vita kalla på egen hand med stöd av Statens Kulturråd. Albumet blev snabbt en succé och det växte snart ur de egna händerna. 2013 återutgavs albumet av Teg Publishing.

Med en ambivalent relation till sitt Västerbotten berättar texterna om rotlöshet, utanförskap och gamla cementerade roller. Men samtidigt är nödvändigheten av och samhörigheten med de djupfrysta åkrarna och snötäckets förlåtande tyngd själva fonden, själva förutsättningen för allt.Vita Kalla är en desperat uppgörelse med hur allt kunde bli som det blev.

Dödskult

Magnus Ekelund är född och uppvuxen i Jokkmokk. Teg Publishing gav ut en albumtrilogi mellan 2011-2013 med Magnus Ekelund och kompbandet Stålet. 2011 släpptes Svart Flagg, som bland annat innehöll en duett med Jakob Hellman. 2012 släpptes Det definitiva drevet vars första singel Supernova blev en långkörare på P3. Samma år gjorde Ekelund även uppemot hundra spelningar runtom landet. Efter sista albumet Dödskult la Magnus Ekelund ner projektet och började ge ut musik som Kitok.

Curse All Law

Nominerad till Nordic Music Prize 2013

Curse All Law är Könsförrädares debutalbum, producerat av Mattias Alkberg. Albumet släpptes i ett speciellt format med CD, LP och en affisch i ett, formgiven av serietecknaren Joanna Hellgren.

Samproducent: BD Pop.

Skända Flaggan

Skända flaggan är första singeln från albumet Mattias Alkberg Begravning. Släpps som exklusiv vinylsjua på blå vinyl med omslag av Karin Mamma Andersson. Tre dikter som b-sida.

Samproducent: BD Pop.

Mattias Alkbergs Begravning

Mattias Alkbergs Begravning är ett passande namn såtillvida att rätt många av låtarna handlar om döden, och det är mörkare och större (storslagnare, pampigare) än något jag gjort utanför BQ innan. Liksom högtidligare. Det är därför vi har finkläder på oss, och sminkar oss. För att vara tydliga med att det är högtidligare. Texterna är också lite annorlunda. De är, i den mån de är politiska, mer nihilistiska och direkta: ”Jag skriver kuken på svenska flaggan”, går en refräng.

Sedan har jag ett vagt, väldigt vagt, tema om en kung och en prins som jag återkommer till hela tiden. Kungen är helt dum i huvet och sålunda prinsen med, eftersom det är kungens barn. Det är roliga och hemska berättelser. Eller berättelser, på Magnus skiva är det ett litet brottstycke ur ett resonemang, och ett par andra texter jag har skrivit snuddar bara vid ämnet. Tanken är i alla fall att bygga upp en värld utan gränser där de här två typerna gör nedslag lite som de vill. I dikter, egna låtar, och andras.

– Mattias Alkberg

Norra Kust

Norra Kust är en duo beståendes av Petter Granberg och Linus Lahti. Petter Granberg har senare bland annat producerat Mattias Alkbergs Personer.

Svart flagg

Magnus Ekelund är född och uppvuxen i Jokkmokk. Teg Publishing gav ut en albumtrilogi mellan 2011-2013 med Magnus Ekelund och kompbandet Stålet. 2011 släpptes Svart Flagg, som bland annat innehöll en duett med Jakob Hellman. 2012 släpptes Det definitiva drevet som vars första singel Supernova blev en långkörare på P3. Samma år gjorde Ekelund även uppemot hundra spelningar runtom landet. Efter sista albumet Dödskult la Magnus Ekelund ner projektet och började ge ut musik som Kitok.

Anarkist

De vrider sig, de frågar sig: Varför i herrans namn låter det såhär? Du slår på stora trumman, du skruvar upp volymen, blandar högt och lågt och svär. Norrbotten, du beter dig som ett fängelse. Men än sen? Du är instängd här med dem, varför inte tvärtom?

Anarkist är både en bok och ett album, sammantvinnade till en enda röd tråd. Boken är 100 sidor lång och innehåller ett urval texter som Matti publicerat på olika håll mellan 1996-2011; som blogginlägg, i dagspress, i fanzines, etcetera.

Läs ett utdrag ur boken