Mattias Alkberg skriver om att både vara isolerad och på väg. Om tid och en åldrande kropp där årsringarna cykliskt rör sig runt en, som rovdjur. Om askan som singlar ner och närmar sig jorden, hjärtslagen som bultar upp genom bröstet där diktjaget ligger på mage för att kunna känna dem.

Dikterna är knutna till vårt absoluta nu samtidigt som texten tittar genom tiden, på minnen som ibland tycks överordnade tiden själv.

Tidiga Exploited tar vid där Med rätt att dö slutade.