Milyons debutalbum skulle ha släppts 2015, men allt ställdes in då basisten Nils tog sitt liv bara veckor innan releasen. På årsdagen efter att han hittades släpps albumet Kejonen King som en hyllning till deras saknade vän.

Bandet berättar här vad som hände:

För ett år sedan arbetade vi med att färdigställa vårt debutalbum. Så stolta vi var. Jag vek skivomslaget in i plastfickor på Cigarren vid Järntorget. Nils brände skivorna, en hel natt tog det.

Vi närmade oss äntligen slutet efter år av slit. Vi hade en så lång lista med grejer att ta tag i. Releasefest, recensionsutskick, rep, omslag, turné i Sverige, turné i USA, bokningsbolag. Men jag kände att det saknades ett engagemang hos oss i bandet. Att jag borde fråga de andra vad vi ville, för ingen svarade längre lika entusiastiskt i vår mailtråd. Det här var ju våran grej, ingen annans.

En lista med festivaler. Hejarop från alla, bra jobbat. Nils kunde inte vara med på Bråvalla, utan flaggade för att vi var tvungna att hitta en annan basist till just den spelningen. Jag blev nog både less och lite ledsen, för jag tänkte att allt bygger så mycket på oss som grupp och att de inte kan börja hoppa av nu, för då känns allt meningslöst. I efterhand fattade jag att han redan bestämt sig och det var hans sätt att säga att vi måste leta efter någon annan.

Jag och Nils skulle på möte med Oceanen för att planera releasefesten i maj. Vi hade inte träffats på länge så vi tänkte äta lunch ihop innan, men han ställde in i sista minut. Märkligt, men det var som att jag blivit van. Han kom aldrig på mötet och han svarade inte i telefonen sen. Efteråt ringde han upp med ett videosamtal. Jag reagerade för vi brukade aldrig prata så, men han ville visa sin katt och nya lägenhet. Jag berättade hur bra det hade gått på mötet, att vi bokat in ett datum för releasefesten. Det blev så förvirrat, för han hade glömt att mötet handlade om Milyons releasefest, trots att vi hade pratat om det flera gånger. Han verkade tro att det var någon random fest. Visste han att han inte skulle vara med? Det var kanske också därför han ringde på Facetime, för ett sista levande ögonblick med honom.

Han filmade ut över en byggarbetsplats utanför lägenheten, och vi skämtade om att det var i byggbaracken han flyttat in. Att det var lite trångt men ändå funkade bra. Han hade ju flyttat runt typ tio gånger senaste året, så han var nöjd med det lilla.

Innan vi spelade på Musikens makt 2010 sa Nils att han skulle spontanflytta till Göteborg om en vecka. Så less vi blev, men vi var tvungna att fortsätta med honom, det fanns ingen annan. Han kunde ju åka hem till Luleå med tåget. Men att bo 140 mil ifrån varandra är inte bra för nåt band. Vi spelade i solnedgången och det var fantastiskt. Tror det var samma år vi spelade i ett tält på Trästocks och fick strålande recensioner. Alla var där den sommaren, vi bodde i replokalerna på Mullberget trots att man inte fick. Kort därpå flyttade flera av oss andra också ner till Göteborg.

Tre-fyra år senare återvände vi till Skellefteå för Trästocksförfesten. Vi bodde på hotell, hade döpt om oss och spelade typ samma låtar. Ingen tyckte längre att det var särskilt imponerande. Snart skulle vi äntligen släppa albumet, vi hade inte umgåtts på svinlänge och det var sol dygnet runt. Men inget var kul. Nils berättade att han varit deppig. Vi satt avskilt innan och efter spelningen. Drack vin och bärs. Försökte ha kul. Det var så konstig stämning.

***

Rasmus ringde mig måndag 31 mars 2015 och berättade med gråt i halsen att Nils var försvunnen, han lät helt förstörd. Jag tänkte “inte igen” och såg hur allt det som hänt senaste tiden hängde ihop som ett helvetiskt jävla pussel. Man borde aldrig förlora hoppet men jag förstod nog direkt vad som hade hänt. Nils hade varit nere, fast vem hade inte varit det.

Vi hade ju varit med om det här tidigare, för tre år sen, då Henrik hängde sig vid Gullbergs kaj. Jag och Nils letade febrilt mellan deras lägenhet i Kålltorp och Liseberg där han skulle möta upp Kalle. Nils var den sista som såg Henrik i livet, de hade ätit middag och haft en trevlig fredagskväll och han hade inte märkt något konstigt. Henrik gick aldrig till Liseberg. Han gick hem och hämtade elkabel från sitt jobb och hängde sig i ett träd där vid kajen. Han pallade inte mer.

Jag minns hur Nils berättade om hur rädd han var när han öppnade Henriks lägenhet tillsammans med polisen, att de skulle hitta honom. Nils fattade direkt att Henrik hade tagit livet av sig. Jag sa att han kanske har dragit utomlands och inte sagt nåt, men Nils visste. Och sen när vi gick där längs kanalen och letade i buskage. Vad var det vi letade efter? Ett lik av vår bästa vän. Vilken jävla upplevelse. Vem ska behöva vara med om det?

Efteråt fick vi höra om smittorisken. Ett självmord i ett gäng kan smitta till två. Gränsen är så att säga redan bruten. Dörren öppen. Vi vänner gjorde vad vi kunde där och då, pratade med en psykolog tillsammans, i Frälsningsarméns lokaler i Haga. Jag minns hur Nils inte förmådde säga något och hur jag tyckte att också han skulle gå dit själv men att han inte orkade. Till slut gav jag upp. Åren gick. Smittorisker går väl över efter ett tag? Gör dom inte det? Vi slutade tänka på det.

Nils skulle gå till jobbet den där måndagmorgonen men han gjorde aldrig det. Istället gick han till Biltema på Backaplan för att köpa rep, och sen köpte han läsk och cigg på 7-Eleven. Vi fick höra det från polisen. Som en kniv i hjärtat. Fanns det något hopp kvar. Pappa sa att då har han nog tagit livet av sig. Ja, det var väl så. Tårarna bara rann. Dom där dagarna i limbo, hur skulle jag hantera det här? Allt pekade åt ett håll. Deprimerad, slagit av mobilen, köpt rep på Biltema. Men jag kunde inte tro det ändå. Något hopp måste man få ha. Att han inte skulle klara det. Kunde inte det här få vara ett rop på hjälp.

Dagarna gick. Nu kunde han inte sitta ute längre, det var för kallt. Han satt säkert i någon källarlokal, vi hade ju fått höra att han hade köpt en glödlampa på Biltema. Det skulle han ju ha till sin ficklampa. Vi visste att han levde och satt någonstans, men förstod samtidigt vad som egentligen låg bakom orden, det vi inte ville se.

Han hade promenerat till Delsjöområdet. Där visste han ett ställe, bortanför golfbanan, med utsikt över stan. Ett träd med tjock stam som han kunde knyta fast repet i. Erik och Emma var på platsen några dagar senare. Bilden av hur repet hängde kvar, avskuret. Där hängde han i flera dagar innan polisen hittade honom, på hans födelsedag den 4:e april. Vi hade för en gångs skull tänkt fira honom, det hade vi aldrig gjort tidigare. Vi skulle egentligen gått till Pustervik för att se Pig Eyes den kvällen.

Jag tror det var Rasmus som ringde till mig. De har hittat honom nu, Lars. Han hängde i ett träd. Världens kortaste samtal, jag svarade bara jaha och sedan förmådde vi inte säga något mer.

***

På begravningen spelade Mattias Alkberg “Lys upp mig som en stjärna”. Låten Nils hade skickat till sin tjej Unni, om och om igen. Jagar döden härifrån, varenda dag sen dess.

Hur sorgligt är det inte att träffas på Storgatan, alla gamla vänner, och köpa begravningsrosor på Interflora. Det här ska inte vi behöva göra, sa Einar. Helt fel ålder.

Träffa alla utanför kapellet i Gammelstan. Tårarna bara rann. Hade han bara fått se hur saknad han var. Rasmus och Jakob kramade om varandra så hårt, de såg så förstörda ut, Anton och Moa också.

Det tog aldrig slut, det var bottenlöst. Prästen sa säkert fem gånger att vi var tvungna att gå ut och lämna kistan nu. Ingen ville gå.

Där på kistan stod namnet. Var det först då det blev verkligt? Nils Kejonen. Kejonen king. Begravd i sin jeansjacka.

***

När jag nu lyssnar på albumet så här ett år senare, är det som om det aldrig hade hänt. Så avlägset och ofattbart att det här hänt oss. Det är någonting man hör talas om, som sker på avstånd. Det är ingenting man är med om själv.

Låtarna har ett sånt driv från trummor och bas. Nils och Jakob låter så sammansvetsade och genomtighta, de var så samkörda efter alla hundratals timmar i replokalen. När vi spelade in satte de alla låtar på första eller andra tagningen. Det är ju det som det här har handlat om.

Sista gången jag träffade Nils var utanför Saluhallen. Han hade bränt albumet på CD till ett pressutskick och berättade hur han behållit en själv. Han var så snygg i jeansjacka och sina nya glasögon, han hade alltid haft dålig syn men inte velat skaffa glasögon förrän nu. Det var ett gott tecken, minns jag att jag tänkte. Det tog lång tid innan jag kunde lyssna på albumet igen. Det är över, men det känns viktigt att musiken finns kvar.

/Lars Teglund, april 2016