Fälla

Efter bara en handfull sådana här förtätade poetiska brytpunkter där gränssnittet mellan värld och upplevelse, ting och språk, upprättas och upphävs i en dialektisk dans av växande osäkerhet, blir Pernilla Berglunds andra diktsamling Fälla direkt hypnotisk. 
Från den sista radens utgångs­villkor, att "vi måste tala om verkligheten för att se när den är", skriver­ Berglund fram en plats "som ger rummet tid". Och hon gör det med en konstnärlig precision och konsekvens som vore förbluffande också hos en poet med många diktsamlingar bakom sig: "Vädrets enda riktning är upprepning".
Så enkelt, så självklart att det nästan – nästan – inte behöver sägas, skriver sig Berglund inåt och neråt mot en nollpunkt; "ljungens lila mot det steniga" blir ett skalv av varseblivning.
Ragnar Strömberg, GP

Till det märkliga med bra poesi hör att den alltid är just självklar, att du intuitivt förstår att den ser ut så här för att den måste göra det. Därför är det lönlöst att ropa ut din frustration över det du inte ”förstår”; du kan bara ge efter och släppa fram det som är skrivet av nödvändighet.
Boken Fälla är inget du ska mästra och föreslå saker och släppa fram råd. Du ska bara respektera dess synnerligen nödvändiga hälsning från ett medvetande som håller krisen intakt och konstruktiv inom sig, med förmågan att låta det tillräckliga sippra ut i dikterna.
Bernur

Och det är precis så Pernilla Berglund skriver sin poesi – med orden ovant kombinerade, abrupt avslutade meningar och vändningar som sätter logiken ur spel. Det låter som om det rörde sig om tokexperimentell poesi när jag beskriver det, men det är precis tvärtom. Det är ett enkelt språk, utan ansträngda poser, men med ständiga förskjutningar i rytmen som gör det egensinnigt och lätt gåtfullt.
Therese Eriksson, SVD

Dikter som får mig att vilja återvända igen och igen, som blir grumliga och klara om vartannat, som utmanar och tröstar. Man kan bli lycklig för mindre.
Marianne Söderberg, VK