”Ska ringa kommunen imorgon,
hoppas på hjälp, finns ingen att leja,
hur ska jag göra,
hjälp mej.”
Siri Johansson, född 1918, levde som hemmafru i ångermanländska bruksorten Husum. När hennes make dör 1990 började hon skriva dagbok, kanske som ett sätt att fylla tomrummet som uppstått. Hon skrev dagligen under sina 20 sista år i livet.
Nu släpps hennes anteckningar från 1992 till 2010 i boken ensamheten värst.
Vi får en bild av hur livet ser ut för en helt vanlig äldre dam i 90- och 00-talets Sverige, med inblickar i ensamhetskänslor, äldrevård och servicehus, läkarbesök, närstående dödsfall och den eviga längtan efter att barnen och barnbarnen ska komma på besök.
Siri Johansson virkade nästan varje dag under hela sitt liv. De många dukar hon lämnade efter sig togs tillvara av sonen och konstnären Sven Teglund, som målat av virkningarna i akvarell.
Sven berättar i bokens förord:
”Jag kom att se dukarna som en metafor för samtalen mellan kvinnorna, när de dagligen träffades, pratade och surrade över en kopp kaffe. Jag tänkte mig att där i mellanrummen i den virkade duken fanns samtalens innehåll lagrat, där fanns skratten, förtroendena och berättelserna. Under tiden jag målade dukarna upptäckte jag en sak med dagböckerna som var avgörande för att det nu blir en bok. Det var att de, precis som dukarna, följer ett tydligt mönster. Hon skrev inte på kvällen, som brukligt är när man skriver dagbok, att man sätter sig och sammanfattar dagen. Istället skrev hon i nu-form, precis som i en loggbok, morron, förmiddag, eftermiddag, kväll. Efter varje aktivitet skrev hon en notering. Mönstret framträdde först när jag gjorde rad- och styckesindelning som tydliggjorde tidsföljden. Det underliggande mönstret blev då synligt, och det som finns mellan raderna lyftes fram. Det är där, i undertexten, som man främst lär känna henne. I det avseendet påminner det om poesi.”
Vid 91 års ålder får Siri en stroke då hon sitter och skriver i dagboken. Det blir hennes sista anteckning och hon avlider några dagar senare.