Siri Johansson
Akvarell: Sven Teglund

ensamheten värst

Siri Johansson & Sven Teglund

Webshop »


”Ska ringa kommunen imorgon,
hoppas på hjälp, finns ingen att leja,
hur ska jag göra,
hjälp mej.”

 

Siri Johansson, född 1918, levde som hemmafru i ångermanländska bruksorten Husum. När hennes make dör 1990 började hon skriva dagbok, kanske som ett sätt att fylla tomrummet som uppstått. Hon skrev dagligen under sina 20 sista år i livet.

Nu släpps hennes anteckningar från 1992 till 2010 i boken ensamheten värst.

Vi får en bild av hur livet ser ut för en helt vanlig äldre dam i 90- och 00-talets Sverige, med inblickar i ensamhetskänslor, äldrevård och servicehus, läkarbesök, närstående dödsfall och den eviga längtan efter att barnen och barnbarnen ska komma på besök.

Siri Johansson virkade nästan varje dag under hela sitt liv. De många dukar hon lämnade efter sig togs tillvara av sonen och konstnären Sven Teglund, som målat av virkningarna i akvarell.

Sven berättar i bokens förord:

”Jag kom att se dukarna som en metafor för samtalen mellan kvinnorna, när de dagligen träffades, pratade och surrade över en kopp kaffe. Jag tänkte mig att där i mellanrummen i den virkade duken fanns samtalens innehåll lagrat, där fanns skratten, förtroendena och berättelserna. Under tiden jag målade dukarna upptäckte jag en sak med dagböckerna som var avgörande för att det nu blir en bok. Det var att de, precis som dukarna, följer ett tydligt mönster. Hon skrev inte på kvällen, som brukligt är när man skriver dagbok, att man sätter sig och sammanfattar dagen. Istället skrev hon i nu-form, precis som i en loggbok, morron, förmiddag, eftermiddag, kväll. Efter varje aktivitet skrev hon en notering. Mönstret framträdde först när jag gjorde rad- och styckesindelning som tydliggjorde tidsföljden. Det underliggande mönstret blev då synligt, och det som finns mellan raderna lyftes fram. Det är där, i undertexten, som man främst lär känna henne. I det avseendet påminner det om poesi.”

Vid 91 års ålder får Siri en stroke då hon sitter och skriver i dagboken. Det blir henne sista anteckning och hon avlider några dagar senare.

Presskontakt:

Fridah Jönsson / Skugge & Co
fridah.jonsson@skuggeco.se
070 – 682 56 07

Fantastisk bok. Motsatsen till Lars Noréns dagböcker.
Fredrik Wikingsson, programledare
Årets vackraste bok
Elin Ruuth, VK
Boken som går under huden på hur det är att vara gammal i Sverige
Anna Andersson, Aftonbladet Kultur
Dagboken har blivit emblematisk för vår autenticitetsknarkande tid: Lars Norén, Johanna Ekström och Karl Ove Knausgård. För att nämna några. Men ytterst sällan förmedlas vardagstankar från någon sprungen ur arbetarklassen. När det väl sker kan det bli en skräll.
Anneli Jordahl
Att läsa ensamheten värst är som att lyssna på minimalistisk musik – ett tema upprepas i oändlighet, och när man har kommit över den inledande otåligheten inträder ett närmast hypnotiskt tillstånd.
Tomas Dur Fläckman, Tidningen Vi
Siri Johanssons dagbok är ett kraftfullt politiskt statement. ”Se den här människan”, viskar boken. Att ta del av den är omskakande, men aldrig på ett påträngande sätt.
Björn Kohlström, Bernur
Länge har vi intresserat oss för hur vi ska bli så gamla som möjligt. Kanske har vi nu äntligen börjat intressera oss för hur det är att vara gammal också. Det är en samhällsfråga som i allra högsta grad måste upp på agendan. Sven Teglund förvaltade sitt arv väl.
Sara Strömberg
Ensamheten värst liknar ingenting jag tidigare läst. Eller jo, om jag läser en eller ett par sidor är genren välbekant: en ganska rapsodisk, ibland nästan telegramartad dagboksprosa, så här:

"12 gr varmt blåsigt / sovit bättre, småvärk i örat, tagit näsdroppar. / Elvida ringt."

Men läst från pärm till pärm är det ändå något helt annat, något mycket mer.

Ingrid Bosseldal