Bodensia

Mattias Alkberg

Bodensia är producerad av Jonas Teglund. Släpps den 24 april på LP och CD.
Första singeln ”Första språket” ute den 13 mars.

FÖRHANDSBESTÄLL FRÅN BENGANS »

*

Bodensia, det låter som en gasjättes måne, eller ett rymdskepp, som Aniara, som Battlestar Galactica. Men den som vet vet att det även är ett hotell och nattklubb i Boden, ett höghus, en monolit, mitt i stan.

Boden är en kommun, tre och en halv mil nordväst om Luleå där jag bor, med ca 25000 invånare. Men det är där jag är född. Och Boden ligger i rymden, som alla städer på jorden, som allt faktiskt. Det är litet och stort. Nära och långt borta. Som allt, beroende på var man befinner sig när man bestämmer sig för, eller tvingas, att ta in det.

Jag hade inte kunnat göra Bodensia utan Jonas Teglund. Det är inte så ofta man får tillfälle att diskutera och verkställa den här sortens saker ens, med någon. Än mindre göra en skiva tillsammans med den personen. Jonas har skrivit hälften av all musik, minst eller ungefär; saker tenderar att flyta ihop när man jobbar nära någon.

Bodensia, den här skivan, har tagit tre år att göra och är en självuppfyllande profetia, om en är lagd åt det kvasireligiösa, och vem är väl inte det, på så mått att tiden den tagit delvis beror på anledningen till att vi ville göra den, nämligen att få en paus i ett slags liveget, maniskt turnerande, något både jag och Jonas, på var sitt håll, ägnat lång tid åt de här åren, lika lång och svåruppfattad som den här meningen, nästan. Vi ville göra en skiva som skulle vara omöjlig att spela live. Trehänt piano, sång som spänner över fler oktaver än vad åtminstone dessa dödliga klarar. Men det är klart det ska turneras. Det är en del av mig numera.

Vi ville göra något kort och avskalat om det som sker samtidigt, på en annan plats, i periferin. Om tid, framtid, klass, ursprung, utplåning, sorg, saknad, och det förflutna. Men även om de fina detaljerna, om hur små stjärnorna och planeterna – andra världar – är, sett från ens egen ynkliga ståndpunkt. Och hur obeskrivligt långt det är mellan såväl människor som stjärnor.

Bodensia är en skiva om perspektiv. Om att stanna kvar, om att lämna och att bli lämnad. Om att upptäcka, om att vara först på bollen eller sist till kvarn. Om att leva mitt i andras omständigheter. Om att känna teknologiska och samhälleliga förändringar vina som kulsvärmar eller uppfriskande vindar kring en. Men i dur, liksom. Men med ett parallellt moll hängandes i bakgrunden; en molande tanke om att mänskligheten kanske visst klarar sig, trots bränder och översvämningar. Trots att jorden dör och vi lämnar den i lågor bakom oss. Men det är mänskligheten det är fel på. För om vi lämnar måste vi ta med oss de omänskliga, för det är det som är vår mänsklighet. Vi måste ta med oss de som aldrig skulle tagit med sig oss. Annars hade vi varit likadana som de vi lämnade. Vi måste låta leva, om vi så dör på kuppen, och så pågår det. Allt det här har hänt förut och det kommer hända igen.

Men framförallt är det en skiva om vad som händer under tiden. Om alla de och vi som inte påverkar skeendena. Som försöker sy ihop vår tillvaro bäst vi kan. Om oss som inte har en chans.

Så på så vis är det som vilken skiva som helst; om barnen, döden, tiden, livet och undergången. Med ackord och röster och melodier och förhoppningsvis är den någon du kan hålla i handen medan skeppet, Jorden, Bodensia, går under.

Vänligen,
Mattias Alkberg